vecka 53 - Ylva

Om förväntingar. De gamla.

Och det handlar såklart om mer än barnens förväntingar inför att äntligen få gå lösa på pepparkaksfyrtornet. Det handlar om alla plus och minus i kanten som jag samlat på mig under det gångna året, vilka kan sammanfattas som ett par stycken riktigt gulstjärneglänsande plus, några vardagliga små plus och så ett antal fetstilta minus. Som jag nog får lova dyrt och heligt att ta tag i i år. Men jag är inte besviken. Inte alls faktiskt. Också handlar om det om det här projektet, som jag inte hade några förväntningar alls på, men som visade sig så mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag trodde inte att någon skulle vara intresserad egentligen. Inte heller hade jag väntat mig att söndagskonversationerna skulle påbörjas. De söndagliga konversationer jag haft tillsammans med människor jag aldrig förr pratat med, men som alltid - precis alltid - har haft snälla, roliga och tänkvärda saker att småprata om. Och som glatt mig enormt. Och nu har jag 53 korta eller mindre korta sammanfattningar av året som gått. I bild och ord. Det är långt över förväntan det med.

Om vardagen som gått. Och mammas värld.

Skärgården har varit hisnande vacker! Snö som glittrar på det där overkliga viset, så där att min mamma ställer sig fundersamt framför fönstrena och undrar om det är på riktigt. För det ser ut som Disney-snö. Och jag har plockat fram hennes gamla långfärdsskidor. Sådana breda i trä, som alltid glider, bara man får upp farten. Vi har en samepulka också; en sådan där i tjärat trä och med ett tygöverdrag. Men jag vågade aldrig prova med barnen efter mig. Den där pulkan blir ju hemskt tung när det börjar gå fort utför. Men vi har varit på pulkapromenader istället. Och så har de hjälpt morfar att hacka loss en fastfrusen snurra nere vid bryggan. Fast någon riktig is att tala om har inte lagt sig ännu, även om vi har sett sjörök av och till. Eller älvdans, som min lillasyster säger. Vi har byggt ett pepparkakshus som nästan ser ut som ett fyrtorn. Nästan. För konstruktionen var mer inspirerad än stabil. Fast tillräckligt med smält socker kan ju hålla ihop vadsomhelst. Märkliga små marsipanfigurer i choklad har barnen åstadkommit också. Årets tredje gran plockade vi in och klädde med. Och så har vi såklart druckit en hel massa varm choklad. Med cappuccinoskum. Jag dricker inte kaffe, men jag är frestad att köpa en alldeles för dyr kaffemaskin, bara för att kunna dricka varm choklad med skum varenda dag. Egentligen saknas det bara en enda bild. Ett självporträtt. Det var först i efterhand som jag insåg det. Att det fortfarande saknas bilder av mig, även om fokuset breddats en aning. Det borde ha funnits en bild på mig. I en av fåtöljerna, framför öppna spisen, med en bok och de där sockorna som jag aldrig mer vill ta av mig. Förrän jag är tillbaka i Västindien om ett par dagar alltså. I år ska jag kanske få synas också. Inte fullt så arrangerat och absolut inte lika tjusigt som i Mom's world-setet på Flickr (som jag har haft svårt att slita mig ifrån), men kanske jag. Som jag är.

Om efter festen. Och den oändliga tacksamheten.

Jag hade varit uppe i kusinhuset och satt på mera värme, för att hänga upp årets första samling ren och blöt tvätt. Fast jag gick förbi ytterdörren, till framsidan. För att titta på snön som glittrade, eller fullmånen, eller det kalla havet. Eller jag vet inte, det nya året kanske? Iallafall stod jag där en lång stund och jag borde ha frusit. Jag hade en ullklänning, strumpbyxor och ett par sockor som räckte upp till knäna och det var omkring 6 minusgrader. Men jag hade ju ett par rejäla vinterstövlar och en tjock jacka. Mössa, vantar och den där varma prickiga halsduken som jag trodde att jag har slarvat bort. Det finns folk som fryser. Inte bara för att de är kalla rakt in i märgen sådär som min pappa. Jag vände tvärt för att gå in igen, men blev åter stående. Utanför fönstrena. Tittade in på värmen. Brasan i öppna spisen, kaminen, ljusen alla element. Det står disk kvar på bordet; tallrikar med hummerrester, champagneglas, kaffe- och tekoppar. Smutsiga servetter. Min mamma och barnen sov, men pappa rörde sig i köket. Ingen står ut med att vakna till ett stökigt kök. Och jag kände bara en sådan gränslös tacksamhet. För att barnen och mamma sover gott och ombäddade i rummen nere i hallen. För att jag satt där vid bordet tidigare, tillsammans med andra som faktiskt tycker om mig fastän jag inte alltid är lätt att umgås med och som uppriktigt bryr sig om mitt väl och ve. För att jag kan stå utanför i kylan och titta in, utan att känna mig utanför. För att jag när helst jag vill kan kliva tillbaka in i värmen. För att jag kan gå in dit och hjälpa pappa att städa upp lite, så att vi alla slipper vakna till röran, och sedan krypa ned i säng i ett av våra gamla barnrum.

Nästa morgon är barnen på ett uruselt humör och gör sitt bästa för att driva alla till vansinne med deras påhitt och den där tacksamheten, den sitter förbaskat långt inne. Men den finns där.

Om förväntningar. De nya.

Som jag naturligtvis har mängder av. De, tillsammans med 2010 års foto- och vardagsprojekt, kommer förhoppningsvis att till en början hamna i den här gröna anteckningsboken. Fast jag hoppas självklart att den inte kommer att räcka till. Inte på långa vägar. Och det känns bra. Det känns bra att få det i mera konkret och kanske något mera frispråkig form. Fast det finns saker som jag kommer att sakna. Som att dela en plats med Diana. Söta, rara, mysiga och himla duktiga Diana! Jag är så glad att du ville göra det här med mig. Och som söndagskonversationerna! Jag hoppas ni vet vilka ni är, allesammans, och hur mycket jag glatt mig åt ert sällskap. Ni får komma och fika med mig någon dag emellanåt. Jag bjuder på varm choklad med skum. Eller precis vad ni vill ha.

Många, många lyckönskningar inför det här året! Och tack. Såklart.

Vecka 53 - Diana

Årets sista vecka har varit sådär som ett riktigt jullov ska vara. Mycket snö, pulkaåkning, sprakande brasor, varm choklad, sovmorgnar, tid med familjen. Perfekt.

Jag kommer minnas 2009 som ett av de roligaste åren i mitt liv. En underbar vardag.
53 veckor av vardagsfotografering och även om uppdateringarna på den här bloggen nu är slut så kommer dokumenterandet att fortsätta.

Jag önskar er alla ett gott nytt 2010! Uppmärksamma detaljerna i er vardag och ta tillvara på glädjen i dem.

/Diana Westöö

vecka 52 - Ylva

Om prioriteringar. Och dagen innan julafton. När jag faktiskt känner av julstressen av och till, men inte låtsas om den.

"Begravningskonfekt" säger han med viss avsmak när jag lägger upp ännu ett paket på det lilla bordet och suckar något om att jag önskar att alla paket kunde komma från NK och bara vara färdigt och så där oändligt prydligt inslagna. Då hade jag sluppit sitta där natten innan julafton och slå in paket som aldrig blir riktigt perfekta. Det hade jag i och för sig också sluppit om jag hade prioriterat annorlunda, men det gjorde jag ju inte. Och det är sant att de hade kunnat välja en annan färg än just svart på bandet.

"Det är en badrock" fortsätter jag och låtsas inte om kommentaren, slåss med tejpen. Han vickar med tårna framför brasan i kakelugnen och pustar.

"Det kan jag faktiskt inte rimma till" konstaterar han uppgivet.

"Då struntar vi i att rimma då!" Jag känner mig lättad.

"Näe, det går inte. Hur skulle det se ut?" Han skakar på huvudet.

"Bra?" försöker jag. Men jag vet att det är lönlöst. Han funderar länge och väl. Och jag blir tröttare och tröttare. Nästan hela dagen gick åt till att åka pulka i Humlegården, man blir förvånansvärt trött av sådant. Och sedan drog jag hem ved i pulkan istället. Passerade förbi dagens lucka i den levande adventskalendern och fick några pepparkakor för att det såg så hemskt pittoreskt ut tydligen. Och jobbigt. Vilket var ganska precis vad mannen på bottenvåningen kvittrade när jag mötte honom i porten. Och jo, han kvittrade. Han tog på sig den där rösten som jag vet inte är hans egentligen, men som han använder ibland för att på något vis leva upp till ryktena som omger honom. Sedan försvann han bort till Stortorget för att köpa upp sig på polkagrisar av någon anledning. Klockan var strax innan 18 ungefär då bestämde jag mig för att skjuta på middagen och gå en sväng bland butikerna för att köpa de där julklapparna som vi kom överens om att vi inte skulle köpa i år, men som alla köper iallafall. 2 1/2 timme senare har jag tagit mig igenom NK, Åhlens, Designtorget, Akademibokhandeln, Naturkompaniet och den där hysteriska affären som hette Stor och Liten när jag var just det. Liten alltså. Och jag har hittat allting utom nyårspusslet. Som tydligen är förskräckligt omodernt, för jag får mest oförstående blickar när jag frågar om riktiga pussel, med tusentals bitar. För vuxna. Men så blir jag stående mitt i Kungsträdgården. Den är helt tom och jag har aldrig sett den sådan. Jag tror att jag blir stående en bra stund. Och tar en bild. Mitt i snön och stillheten. Kvällen innan julafton. Innanför dörren hemma är det däremot fullt av liv. Min pappa har rest granen så jag skjuter fram min middag ytterligare, så att vi kan klä den tillsammans allihop. Allt det där hinner jag fundera över, medan han letar efter lämpliga badrocksrim.

"För att du ska känna dig varm och skön till dina frukostbrö'n." slänger jag ur mig. Och han lyser upp.

"Det är ju strålande! Som om jag skrivit det själv nästan." flinar han.

"Mmm... jag försökte tänka som du. Tror jag." retas jag tillbaka. Tar en bild. Sedan plockar jag ned alla paket utom 4 i en säck, som ska till den vikarierande västindiska tomten några trappor ned. Hänger upp två julstrumpor på kakelugnen och stoppar ned en julklapp i vardera. Smyger in de två resterande och större paketen under granen. Med fåniga rim på. Om badrockar. Och så stupar jag i säng.

Vecka 52 var vacker och mycket. Den var snö, pulkor i Humlegården, skridskor i Kungsträdgården, snowracers i Sjöstaden, bio på Söder, butiker lite överallt, julmat, White Christmas, Kalle Anka, långpromenader, choklad, övertrötta och överlyckliga barn, brasor i kakelugnen och mycket, mycket mer. Vi har precis kommit ut i skärgården och plockat fram datorn och jag hoppas att fotona inte har alltför galen färg. Just den här datorn ställer till det ibland, men jag hoppas iallafall.

Och så passar jag på att önska en hel mängd underbara saker inför det nya året som snart är här!

Vecka 52 - Diana

Långa dagar ute i snön ger blöta och kalla kläder. Vi utnyttjar det faktum att vi eldar som galningar och torkar/värmer kläder mot den varma murstocken.

Vecka 51 - Diana

Snö! Äntligen!

vecka 51 - Ylva

Om att ha saker hängandes över huvudet.

Det händer att jag samlar på mig saker som jag inte känner att jag har tid eller lust att göra, fastän jag måste. Låter dem hänga där och dingla lite obehagligt över huvudet på mig. Den här veckan har i mångt och mycket gått ut på att plocka ned de där sakerna, stöka undan dem. Se till att de äntligen blir gjorda. Fast ska sanningen fram hade de nog blivit hängande där ett slag till, fram till första veckan av nästa år skulle jag gissa eftersom jag känner mig själv, om det inte hade varit för att flygbolaget skickade ett erbjudande som vi inte kunde stå emot. Eller som jag inte kunde stå emot, rättare sagt, för sambon kan stå emot vad som helst när det handlar om jul och kyla. Så för en vecka sedan bokade jag biljetter till Sverige, åt mig och barnen. Det blir en svensk jul i år! Jag är glad, barnen är överentusiastiska och sambon nöjd. Han slipper jul i år. Hursomhelst så hade jag ju inget val längre, jag var ju tvungen att ordna med de där sakerna jag hade hängande över huvudet. Fast det finns ju saker som är trevliga att ha kvar där uppe. Som en mobil med blandande fotografier. Den rör sig mjukt i vinden från den öppna sovrumsdörren. Alla listor är emellertid nedplockade och om ett par timmar ger vi oss av till flygplatsen.

God Jul!

vecka 50 - Ylva

Om små hemligheter. Eller om att åtminstone behålla lite för sig själv.

Vi har ägnat oss så smått åt hemlighetsmakeri under vecken som gått. Kring sådant som ska hamna i kalendern eller julstrumporna. Julstrumporna. Julstrumporna som har hamnat på i princip varenda bild tagen den här veckan, eftersom hon älskar dem och absolut vill ha dem på fötterna. Egentligen var det förklädet jag hade tänkt fotografera. Förklädet som var en slags förberedelsegåva inför dagens stora pepparkaksbak. Och så kring sådant som eventuellt ska ligga under granen. Men också den sortens lite hemliga funderingar och planer man kan ha inför nästa år. Och som vi nog behåller för oss själva.

Vad som däremot inte är en hemlighet är att jag tog en liknande bild som den till vänster, förra året. Vid just den här tiden. Av ungefär samma skäl. Skäl som jag vid närmare eftertanke också kommer att behålla för mig själv. Fast den var mycket mera prydlig och färgglad förstås. Den gången ville jag visa att jag lärde mig något, den här gången råkade den bara bli. Jag blev till och med förvånad när jag laddade över bilderna från kameran och fann den där. Det är lustigt hur nästan samma sak kan bli annorlunda ändå. Eller olika saker bli lika varandra. Beroende på hur man ser det. Och hur noga man är med att behålla en del saker för sig själv. Jag ber om ursäkt för veckans kryptiska inlägg, men det här var något som jag ville ha med för min alldeles egna skull. Något som jag vill ska finnas här, men som jag inte riktigt kan förklara.

vecka 50 - Diana

Det närmar sig jul. Vi har tagit in granen och julpysslat med något varje dag. Alla säsonger har sin charm och vi plockar undan och plockar fram kuddar, ljusstakar och annat varje ny säsong för att förstärka färger, känsla och stämning. Vi är inte så "pyntiga" men vi har några favoriter som vi har framme under hela vintersäsongen, inte bara under julen. Det känns i luften nu att året börjar lida mot sitt slut. Jag tror att vi alla håller på att räkna ner, knyta ihop och ladda om inför ett nytt år. De sista veckorna som är kvar nu ska vi bara njuta tillsammans.

vecka 49 - Diana

Lycka att äntligen få lite minusgrader. Vi letar upp frusna vattenpölar att krossa, samlar isbitar och lägger i hink i garaget för att se dem smälta. Kikar på köldrök som kommer ur munnen när vi andas, har på overall och tjocka dunjackan. Njuter av riktigt vinterväder, bara snön som saknas.

vecka 49 - Ylva

Om ärenden. Eller att strunta i dem snarare.

En av de bloggar jag besöker regelbundet innehas av en konstnärinna. Hennes inlägg är nog sammantaget ungefär lika delar konst, småbarn och ärenden. Och jag har motvilligt varit lite fascinerad av alla dessa viktiga ärenden som hon skriver om. Fram tills den här veckan alltså, när jag plöstligt insåg att jag hade en lista av just ärenden framför mig, så pass omfattande och faktiskt rent ut sagt tråkig att jag inte längre förstod hur jag tänkte egentligen. Det är antagligen förskräckligt oansvarigt av mig, men jag prioriterade en hel mängd andra saker istället. Sambon bestämde sig helt sonika och mycket oväntat för att lägga allt åt sidan dagarna omkring sin födelsedag nu i veckan, för att bara umgås, så självklart gjorde jag det med. På förskolan behövde de hjälp med bakning inför julmarknaden så jag har bakat muffins av olika sorter. Jag har avsatt tid åt att verkligen göra ett decemberalbum. Sitta själv med det. Och idag tog jag med barnen en sväng ut med strandpromenaden för att bli kvar nästan hela dagen på en seglartävling. Även om det höll på att aldrig bli någon promenad. Grannen mitt emot hade stått och lurpassat. Just som vi klev ut genom grinden stod hon där och undrade om hon inte kunde få åka med i bilen. Jag hade alls ingen lust att köra de där 200 meterna och framför allt inte rakt in i jyttret av bilar, men hon har svårt att gå. Och så håller hon ordning och reda när vi inte är hemma. Ser till att ingen parkerar framför grinden eller muren. Att ingen plockar mango eller otillbörligen tar sig in. Så ja, man får göra henne till viljes helt enkelt. Lyckligtvis blev hon erbjuden skjuts av någon annan i samma ögonblick och vi fick vår promenad. Barnen har hejat vilt, lekt med kompisar i strandkanten, kastat sig ut i sjön bland båtarna och undersökt segel. Själv har jag tagit närmare hundratalet bilder och pratat om ditten och datten med en av sambons bästa vänner som vi mötte i myllret. Ärenden, schmärenden ungefär. Jag är så glad att jag struntade i allt utom det viktigaste! Fast det är mycket möjligt att jag tar tillbaka det nästa vecka.

Edited: Om någon undrar varför det är så vansinnigt mycket människor kring båtarna så beror det på konstruktionen. Det är yoles rondes och en mycket lokal båttyp som saknar både köl och roder (man använder en slags överdimensionerad åra i aktern istället), vilket också förklarar hur det är möjligt att ha starten på stranden. För att båtarna ska hålla balansen krävs ett antal rejäla personer som hänger (bokstavligen) på stadiga stänger utanför relingen och väger upp båten. De kapsejsar ofta! Två av båtarna på bilden tippade inom 5 minuter.

Vecka 48 - Diana

Vi har ett ristning i bergväggen hemma hos oss. En åländsk konstnär var gäst i huset under sommaren 1964 och bad att få göra ett konstverk på berget. Vi tänker inte alls på denna till vardags men många som kommer hit och hälsar på uppmärksammar ristningen och undrar vad det är.

vecka 48 - Ylva

Om flickor och pojkar.

Hon pustar ljudligt, utbrister "wuj wuj!" (för så gör man ofta här när man vill betona något) och sjunker ned bredvid mig på bänken i skuggan. Rättar till den där vita trasan som jag också har mängder av, fast de ligger i garderoben, eftersom barnen inte är så små längre. Ser till att den täcker hela axeln ifall bebisen skulle kräkas. Stryker flickebarnet mjukt över ryggen. Sedan vänder hon sig mot mig, ler och säger att "jag känner igen er". Jag nickar lätt och ler vänligt tillbaka. Det händer hela tiden. Folk känner ofta igen oss. Vi har våra vanor; samma tid, samma plats, samma dag. "Det är så skönt med er. Inget gastande och grälande." fortsätter hon. Det händer också ofta, att andra säger så. "Näe, inte just här iallafall." skrattar jag. Vill inte att vi ska framstå som falskt perfekta. Sedan reser hon sig oväntat, hytter med sin lediga hand och ryter åt pojkarna att lugna ned sig. Det räcker nu. Hon ser urskuldande på mig, mumlar att "kanske är det för att ni hade en sådan vansinnig tur också. En pojke och en flicka. Jag fick ju ta mig an tre pojkar innan flickan äntligen kom." Hon tystnar, biter sig i läppen. Ångrar sig lite. "Fast ni får inte tro att jag inte älskar dem! För det gör jag. Det ska gudarna veta." Blicken flackar något. "Jag vet" svarar jag självklart. Inte för att jag så noga vet, jag bara utgår ifrån att det förhåller sig så. Egentligen så vill jag lägga till något. Något som har att göra med att personlighet och karaktär är så mycket viktigare än kön. Att man inte ska hänga upp sig så dant på det. Men jag gör inte det. Dels för att jag inte orkar formulera det, dels för att jag genast blir mycket medveten om vad jag gör. Jag ger pojken vattenflaskan med blå och gröna pixelpirater och flickan den med rosa filurer. Jag trär på en grön badrock på pojken och en ljust lila på flickan. Jag sköljer av sanden från barnens bodyboards. Flickans röda. Pojkens blå. Jag vrider ur badkläderna. Hennes röda och blå. Hans gröna och blå.

När vi kommer hem bläddrar pojken i leksakskatalogerna, skriver upp vad han ska önska sig av tomten. Han stannar till vid en plastig videokamera och undrar om han får önska sig den. Jag svarar att man får önska sig precis vad man vill, men att jag inte kan svära på att han får det bara för att det är en önskning. Fast han tvekar ändå, säger att "jamen, mamma, den är ju rosa!". Och? "Rosa. Och rött. Det är mina älsklingsfärger." säger han drömmande. "Men säg inte det till någon!" Han ser förskräckt ut. "Pojkar får inte tycka om rosa och sån't." Han är helt förvissad. "De får de visst" mumlar jag beklämt, men bestämt.

Sedan åker vi förbi barnens farmor, för en av fastrarna är på besök. Tatie Nathalie. Och barnen får presenter. Parfym, av allt, för farmorn har noterat att de inte luktar så vidare värst gott när de kommer hem från skolan och när hon påpekade det så sade jag skämtsamt att det skulle nog bara parfym råda bot på. Att de duschar morgon och kväll märks inte i värmen. Uppenbarligen tog hon det på fullaste allvar iallfall. Gav sig av till öns mest välrenommerade parfymeri och kom tillbaka med barndofter. En "Cars" till pojken och "Mimmi" till flickan. Just som det "ska" vara. Så nu vilar det en lukt av bubbelgum hemma hos oss. Tuggummi och kamfer. För vi har blivit krassliga igen. Hostar och nyser. Fast det låtsas vi inte om. Vi är färdiga med sjukor. Om än inte könsbestämningar.

vecka 47 - Ylva

Om klotter. Och annan brist på koncentration.

Jag försökte hitta någon slags röd tråd i veckan som gått, utan att egentligen lyckas. Det känns som om vi mest hattade omkring faktiskt. Gjorde en hel mängd saker, utan att verkligen få någonting gjort. Iallafall inte särskilt mycket av det vi tänkt oss. Det enda gemensamma jag fann var en slags genomgående och total brist på koncentration. Vilket också förklarar den ovanligt stora mängden klotter vi har haft på speglar och fönster de senaste dagarna. När jag har svårt att koncentrera mig på det jag bör börjar jag nämligen ofta att skriva eller rita precis vad som helst. Klottra rent ut sagt. Fast bara där det går att ta bort såklart. Det lustiga är att jag inte ens lyckades koncentrera mig på att ta bilden. För jag såg dottern i spegeln, såg henne smyga upp i sängen och börja bläddra bland mina papper.

Bättre nästa vecka.

Vecka 47 - Diana

Vecka 46 - Diana

Varje dag som jag går upp och ner för vår trappa påminns jag om hur tacksam jag är att vi har möjligheten att faktiskt bo i vårt alldeles egna hus.

vecka 46 - Ylva

Om paket. Och någon slags rättvisa.

Hon sitter mitt på vardagsrumsgolvet, med alldeles rak rygg och benen prydligt utsträckta framför sig. Så där som jag upplever det så obevämt och besvärligt att sitta. Jag vill hellre dra ihop mig. Hon bläddrar lite på måfå fram och tillbaka mellan sidorna innan hon beslutsamt konstaterar att vad mormor behöver är en Storebro. Inte en storebror, utan en Storebro 435 Commander för att vara exakt. Jag är inte helt säker på att mormor vill ha en till båt, men ler medhållande och hon fortsätter nöjt att bläddra i båtidningen. Hennes storebror ligger på mage bredvid och försöker komma underfund med hur hans nya Nintendo fungerar. Trycker en liten aning för hårt på skärmen. Lika nöjd han. Det är mina föräldrars variant av rättvisa och den har ingenting som helst att göra med pengavärden, men den verkar ändå ganska bra.

Själv sitter jag (uppkrupen och ihopkrupen) i soffan och staplar ramar ovanpå varandra. Ramar jag samlade på mig i Sverige i somras. Alla av olika färg, form och storlek. 14 av 15 tycks ha klarat sig oskadda genom posthanteringen och det är inte alls illa. Och så provar jag min nya leksak, en polaroidkamera som kommit hela vägen från Japan, medan sambon plockar bland blandade saker i ett paket. Saker som han hade glömt att han glömt. Jag vet inte om det är så vidare rättvist det heller, men alla är mer än nöjda.

Vi får inte paket varenda dag, långt ifrån, men förhållandevis ofta ändå. Och de innehåller de mest varierande saker. Ibland är det typiskt svenska saker som vi saknar här. Som saltlakrits eller nyponsoppa eller svenska barnböcker. Ibland är det saker som vi beställer. Saker som inte går att få tag på här, för att ön inte är så särdeles stor. Men oavsett vad de innehåller är de alltid lika uppskattade och bidrar just nu till en lite tidig, men ack lockande, julstämning!

vecka 45 - Diana

Nästan 4 veckor med influensa. Nu är vi immuna.

vecka 45 - Ylva

Om att dokumentera vardagen. Och att följa instruktioner.

Andra och sista veckan av höstlovet är över. Det är söndag igen, klockan är strax efter 05 och det är fortfarande dunkelt utanför. Jag har dukat fram en stadig frukost och lyft sonen ur sängen. För så stod det i instruktionerna. En rejäl frukost måste absolut intagas 3 timmar innan tävlingsstart. Han sitter och nickar till ofrivilligt, men jag vet att han är förväntansfull och entusiastisk. Han har knappt pratat om annat under hela veckan. Första fri-idrottstävlingen. Under tiden passar jag på att avsluta dotterns Identitetsbok. För så stod det i instruktionerna. Var vänlig fyll i och besvara frågorna i boken och sänd tillbaka till fröken. Den påminner lite om de där vänböckerna vi hade när jag gick i skolan, fast för 2/3-åringar. Foton och en massa favoriter. Och egentligen har vi fyllt i det mesta tillsammans. Jag har t.o.m låtit henne använda mina stämplar och thickers, för att göra det lite roligare. Vi har valt noga bland alla foton som illustrerar älsklingsleksaker, favoritmat och finaste djuret. Klippt och klistrat. Och jag har kommit fram till att jag dokumenterar vår vardag ganska ordentligt ändå, för den enda bild som saknades var den om vad hon behöver för att sova gott om kvällen. Det kom också att bli de enda bilderna jag tog den här veckan. Hon, nallen som heter Ludde fast det är en tjej, trasan, den pedagogiskt mörkhyade dockan som luktar vanilj och den ljushyllta dockan som det skramlar om. För hon har pillat in ett oräkneligt antal små okokta spaghettistumpar i munnen på den. Just det här fotot skrev jag emellertid inte ut. Det är ju mest en massa streck. Och bakdelen av en nalle förstås. Jag tror inte att fröken skulle se det fina i det. Fast det är hon, det är det. Hennes identitet. Hon är nästan aldrig stilla. Pilar bara förbi sådär, precis dagarna nu.

Klockan är strax efter 05, en mörk men ljummen söndagsmorgon, och jag följer andras instruktioner. Jag borde sova.

Vecka 44 - Diana

vecka 44 - Ylva

Om regn och solsken, praktiskhet och estetik. Och kanske hängande trädgårdar.

Det är höstlov och vi är under en tropisk våg. Inte den otäcka sorten som finns i havet, utan snarare en slags luftburen vädervåg. Förmodligen finns det ett alldeles korrekt ord även på svenska för fenomenet, men här kallas det helt enkelt för en våg. Som en radiovåg ungefär. Luften är stillastående och tryckande. Det händer att det regnar oavbrutet, dagar i streck. Och åskar. Vi har nästan slut på pärlor, färg och papper. Vi lägger pussel och tittar på film. Bakar äppelpajer och grälar. Ibland kikar solen fram en liten stund och då klafsar vi runt på uteplatsen utanför köket, försöker rädda växterna från att säkert drunkna. Växterna som vi planterade till sonens födelsedag - precis som förra året - och som växer så att det närapå knakar, men som börjar lida av övervattning och solbrist. Vi torkar upp dem, planterar om dem. Men de är fortfarande på tok för blöta och alltför många i alldeles för få och små krukor. Mest är det tomatplantor, paprika och vårlök. Ett uttryck för sambons förkärlek för praktiskhet. Fast det har smugit sig in några solrosor, rosor av andra slag. Och frön som vi spänt väntar på att få se vad de ska komma att bli. Bara för att vi andra tycker att det är vackert. De fyller ingen som helst annan funktion. Han har svårt för det där, begriper sig inte alls på meningen med estetiken. Tycker att den är överflödig och enbart till för dem som har för mycket tid och inte tillräckligt i händerna. Vi andra rycker sorglöst (åtminstone ur den aspekten, om man bortser från det där omedelbara vemodet som allhelgona ofrånkomligen för med sig) på axlarna och säger att det skänker ju en slags glädje iallafall. Och så funderar vi över hur vi ska lösa problemet med platsen. Alla de för trånga krukorna. Estetiken med för allan del, för det ser så ostruktererat ut. Men så häromdagen såg jag en dokumentär om en ingenjör som sadlat om och lär trångbodda stadsbor i Manilla att anlägga hängande trädgårdar. Det var så förvånande vackert! Och så vansinnigt praktiskt. Vilket såklart måste vara det ultimata. Regn och solsken, praktiskhet och skönhet. Hängande trädgårdar.