vecka 48 - Ylva

Om flickor och pojkar.

Hon pustar ljudligt, utbrister "wuj wuj!" (för så gör man ofta här när man vill betona något) och sjunker ned bredvid mig på bänken i skuggan. Rättar till den där vita trasan som jag också har mängder av, fast de ligger i garderoben, eftersom barnen inte är så små längre. Ser till att den täcker hela axeln ifall bebisen skulle kräkas. Stryker flickebarnet mjukt över ryggen. Sedan vänder hon sig mot mig, ler och säger att "jag känner igen er". Jag nickar lätt och ler vänligt tillbaka. Det händer hela tiden. Folk känner ofta igen oss. Vi har våra vanor; samma tid, samma plats, samma dag. "Det är så skönt med er. Inget gastande och grälande." fortsätter hon. Det händer också ofta, att andra säger så. "Näe, inte just här iallafall." skrattar jag. Vill inte att vi ska framstå som falskt perfekta. Sedan reser hon sig oväntat, hytter med sin lediga hand och ryter åt pojkarna att lugna ned sig. Det räcker nu. Hon ser urskuldande på mig, mumlar att "kanske är det för att ni hade en sådan vansinnig tur också. En pojke och en flicka. Jag fick ju ta mig an tre pojkar innan flickan äntligen kom." Hon tystnar, biter sig i läppen. Ångrar sig lite. "Fast ni får inte tro att jag inte älskar dem! För det gör jag. Det ska gudarna veta." Blicken flackar något. "Jag vet" svarar jag självklart. Inte för att jag så noga vet, jag bara utgår ifrån att det förhåller sig så. Egentligen så vill jag lägga till något. Något som har att göra med att personlighet och karaktär är så mycket viktigare än kön. Att man inte ska hänga upp sig så dant på det. Men jag gör inte det. Dels för att jag inte orkar formulera det, dels för att jag genast blir mycket medveten om vad jag gör. Jag ger pojken vattenflaskan med blå och gröna pixelpirater och flickan den med rosa filurer. Jag trär på en grön badrock på pojken och en ljust lila på flickan. Jag sköljer av sanden från barnens bodyboards. Flickans röda. Pojkens blå. Jag vrider ur badkläderna. Hennes röda och blå. Hans gröna och blå.

När vi kommer hem bläddrar pojken i leksakskatalogerna, skriver upp vad han ska önska sig av tomten. Han stannar till vid en plastig videokamera och undrar om han får önska sig den. Jag svarar att man får önska sig precis vad man vill, men att jag inte kan svära på att han får det bara för att det är en önskning. Fast han tvekar ändå, säger att "jamen, mamma, den är ju rosa!". Och? "Rosa. Och rött. Det är mina älsklingsfärger." säger han drömmande. "Men säg inte det till någon!" Han ser förskräckt ut. "Pojkar får inte tycka om rosa och sån't." Han är helt förvissad. "De får de visst" mumlar jag beklämt, men bestämt.

Sedan åker vi förbi barnens farmor, för en av fastrarna är på besök. Tatie Nathalie. Och barnen får presenter. Parfym, av allt, för farmorn har noterat att de inte luktar så vidare värst gott när de kommer hem från skolan och när hon påpekade det så sade jag skämtsamt att det skulle nog bara parfym råda bot på. Att de duschar morgon och kväll märks inte i värmen. Uppenbarligen tog hon det på fullaste allvar iallfall. Gav sig av till öns mest välrenommerade parfymeri och kom tillbaka med barndofter. En "Cars" till pojken och "Mimmi" till flickan. Just som det "ska" vara. Så nu vilar det en lukt av bubbelgum hemma hos oss. Tuggummi och kamfer. För vi har blivit krassliga igen. Hostar och nyser. Fast det låtsas vi inte om. Vi är färdiga med sjukor. Om än inte könsbestämningar.