vecka 30 - Diana

Valet av bild den här veckan har inget med det fina vädret att göra. För en sådan blå himmel fick vi inte se många timmar. Det har i princip regnat hela veckan. Ett grått täcke har legat över oss och vi börjar bli lite smått frustrerade av allt regn.

Nästan alla bilder jag tagit den här veckan visar oss i arbete med underhållet av hus och tomt. Det ska grusas, grävas, staplas torkad ved i boden, målas, nya skyddsplåtar till vindskivorna på gästhuset, åka till återvinningsstationen, plocka av vinbären. När vädret är som det är finns inte mycket annat att göra här. Att det blev just den här bilden är för att den såg minst grå ut. Jag undrar just om värmen kommer tillbaka eller om hösten gör en tidig entré i år?

vecka 30 - Ylva

Om sådant som sker mitt framför ens näsa. Egentligen. Om man bara ser det.

Barnen har två små omhuldade burkar med en lupp på. Sådana som man kan fånga riktigt små djur i och sedan ägna mycken tid åt att studera dem genom förstoringsglaset. Förra lördagen, när vi var i grannens trädgårdsland för att plocka körsbär och bigaråer, fångade sonen en märklig mörkgrå sak med orange fläckar på. Vi bläddrade bland insekterna i boken utan att alls hitta något som ens påminde om den. Sedan for vi till stan ett tag och visst var det oansvarigt av mig. Visst borde jag ha sett efter att han verligen släppte ut djuret igen, men jag glömde faktiskt bort det. För det gjorde han såklart inte. Och vi väntade oss att hitta ett mycket litet djurlik i burken när vi kom ut i skärgården igen. Fast till barnens stora lycka och min enorma lättnad fann vi ett högst levande litet djur, förvisso i sällskap av en sällsynt ihopskrynklad präskrage, men i allafall. En alldeles ny och vildsint sjuprickig nyckelpiga och ett torrt skal från en puppa. Och mycket riktigt fanns där en liten detaljerad teckning av det vi trodde var en märklig insekt - men som uppenbarligen var en nyckelpigelarv - bredvid nyckelpigan i faunan.

Så vi har lärt oss något nytt. Allesammans, för jag hade aldrig funderat över hur nyckelpigor såg ut innan de blev just nyckelpigor. Fast det var nära att vi aldrig ens såg det.

Sonen har släppt ut den nu iallafall. Bland rosenbuskarna som klättrar utmed husväggen. Och burken är tom, men han hittar nog något nytt snart.

vecka 29 - Diana

Mina systrar har hälsat på ett par dagar. Det är som det brukar. Det är roligt de första timmarna, sedan irriterar jag mig på att de sprider ut saker precis överallt, går och småäter hela tiden och gör så lite som möjligt. Men när det väl gäller, som när jag fick en släng av något influensaliknande och blev sängliggandes, så tog de över helt självklart. Sköter om barnen, lagar mat och passar upp på killarna som lade om taket på gästhuset. Mina fina systrar. Men nog är det ändå lite skönt att de har åkt hem nu och tagit med sig röran och allt godis, snacks och kakor...

vecka 29 - Ylva

Om kallbad. Och andra sorters kallduschar.

Hon låter blicken dröja kvar vid mig. Betraktar mig ogenerat från topp till tå, lutar huvudet på ett märkligt försonligt vis mot sin sambos axel och talar till honom underifrån. "Jag känner inte riktigt igen min syster" säger hon och vänder ansiktet mot mig igen. Jag lyfter ur fisken ur ugnen och skjutsar in plåten med after eight muffins istället. "Hon lagar mat. Fisk av allting. Och bakar samtidigt. Dessutom säger mamma att hon har börjat brodera också." Hon tystnar ett ögonblick. Hämtar andan något. "Fast värst är att hon har blivit en sådan badkruka" konstaterar hon uppgivet. Jag tror att hon gärna hade lagt till att jag är tvåbarnsmamma och har kråksparkar kring ögonen, men avstod för att någonstans måste gränsen dras. Eller rättare sagt, jag vet att hon ville säga det med.

Min sambo stannar upp och synar mig alltför ingående. "Ja, allt det där är nog bra. Förutom det där med badkrukeriet." mumlar han eftertänksamt. Han stramar upp huden i mitt ansikte något med sina stora händer och jag blänger på honom. "Kallvatten är bra för hyn, mon amour. Du är ju inte tjugo längre. Dessutom syns det att du inte simmar nu." avslutar han med en häpnadsväckande saklighet.

Med lite god vilja och kisande ögon kan man få det till 20 grader i vattnet nu och det känns isande kallt. Långt in i märgen. Och snålblåsten känns nere på bryggan. Men jag simmar lite ändå. För att jag kanske är lite annorlunda nu. För att jag fyllde år häromveckan. Igen. Och för att jag kanske är en fisklagande, bakande och broderande tvåbarnsmamma med kråksparkar kring ögonen. Iallafall vissa dagar. Och jag gör det fastän jag är en badkruka.

Fast nu i helgen är vi faktiskt i stan. Och går på jazzfestivalen.

vecka 28 - Diana

Den här veckan känns det som om vi inte har gjort annat än väntat. Väntat på att det ska sluta regna. Väntat på att få byta gummistövlar mot gympadojjor. Väntat på att jordgubbarna ska bli klara. Väntat på att Micke ska få semester. Så tog veckan slut. Micke fick semester. Det slutade regna. Men gympadojjorna får vänta ett par dagar till för det säger fortfarande klafs, klafs när man går på gräsmattan och jordgubbarna behöver lite mer sol. Precis som vi.

* Jo, den gröna spjälsängen från förra veckan är gammal, 60-70 tal tror jag. *

vecka 28 - Ylva

Om tid och att inte vakna trött. Och allt där mitt emellan.

Jag vet nästan alltid vad klockan är. Åtminstone på en kvart sånär. Jag bara vet och ändå har jag aldrig klocka på mig. Det är så vansinnigt obekvämt. Dessutom kan jag inte sluta titta på den då. Jag visste till och med vad klockan var när vi landade. Och accpeterade det, även om den skulle kunnat vara sex timmar tidigare. Jetlag finns inte i min kropp. Det gör den emellertid i barnens och sambons kroppar, så kvällarna och mornarna förskjuts. Blir sena. Fulla av energi och hopplöst sömniga. Och inte blir det bättre av att mina föräldrar trivs ganska bra med den dygnsrytmen. Jag ligger också kvar sent om morgonen. Av viss lättja förstås, men också för att ta tillfället i akt att faktiskt få åtta timmars sömn. Det känns skönt och ovant. Att inte vakna trött.

Bilden blev inte riktigt som jag tänkt mig (och jag har f.ö. ingen aning om vilka färger den har för nu har jag bytt skärm hela tiden de senaste veckorna och precis allt ser olika ut beroende på var jag är). När jag grävde i väskan efter kameran rättade sambon till sängkläderna. Det gör han aldrig. Någonsin. Fast han förstod väl vad jag hade i åtanke och uppenbarligen känner han sig inte helt bekväm med det spontana avbildandet och uppvisandet av vår vardag. Och jag förstår honom. Fast en bäddad säng är smått tråkig. Den säger så mycket mindre, men jag kunde ju inte gärna medvetet börja trassla till lakanen igen. Att en del av bokhyllan kom med är jag emellertid glad över för sommarläsningen har börjat. Sommar är böcker. Och så mycket mer än att sova.

Som att cykla. Det är sommar det med och precis det som jag, barnen och min lillasyster ska göra nu. Trevlig sommareftermiddag!

vecka 27 - Ylva

Om förflyttning. Och väntan.

Det fanns en tid när flygplatser var en sorts vardag för mig. Det är de inte längre - det tänker jag inte ens försöka låtsas att de är - men det finns mycket vardag på dem. I dem. En vardag som blir väldigt tydlig just där. Stressen, tidningarna, en frukost eller lunch, en kort slummer och kanske framför allt väntan. Alltid väntar vi på något i vår familj och den här veckan har det främst varit på flygplan. Och i oändligt långa köer till attraktioner på Disneyland. Lite viktigt kändes det också, att det blev just en flygplats, för häromveckan fick jag frågan vad den skulle handla om. Vad skulle den handla om? Ifall jag fick bestämma temat för en utställning? Flygplatser, svarade jag. Och tänker på klassiska reklambilder. Och folk som stressar i transit. De som sover ogenerat med öppen mun på en av stolarna i långa rader. På dem som möts. De som är flygrädda. Och alla dem som framstår som viktiga. Eller bara malplacerade. De som väntar såklart. Som vi.

Dessutom har det varit sällsynt lite vardag den senaste veckan. Det är andra som har plockat undan efter oss, lagat vår mat, serverat, diskat, tvättat våra kläder och sett till att allt flutit. Vi har bara ätit på resturang, rört oss bland folk på stan, handlat, roat barnen på nöjesfältet, sovit i välbäddade sängar och turats om att åka upp till översta våningen. Till hamamen och fitnessrummet om sena kvällar när barnen och de flesta andra sovit. Och så har vi förflyttat oss. Från Västindien, till Paris och sedan vidare till Stockholm och ut i skärgården.

Vecka 27 - Diana

Morgon. Ligga och dra sig lite i sängen till ljudet av barnens bus. Den äldstes prat och den yngstes gurglande.

vecka26 - Ylva

Om en halv vecka och en kvarts sanning. Och var sak på sin plats.

När jag lägger upp den här bilden är bara halva veckan förbi så den beskriver inte mer än så. Helst vill jag minnas den just så här; med picknickar, bad, struntprat och snäcksamlingar på stranden. Tillsammans med vänner som vi inte hade sett på två år. Fast minst lika mycket av denna halva vecka gick åt till att stressa runt och ordna sådant som glömts bort eller inte hunnits med och som jag hoppas är på sin plats nu. Så det här motsvarar väl ungefär en kvarts sanning. På sin höjd. Kanske lurar jag mig själv en aning, men jag håller fast vid den lilla. Det får vara så.

Edited: Det här inlägget var schemalagt till förra söndagen, men av någon anledning dök det aldrig upp. Egentligen har jag en hel vecka och en aning mer sanning nu, men jag låter det vara kvar så här. Som det var tänkt. Och fortsätter med veckan efter. Som den blev.