vecka 13 - Diana

Våren ligger runt hörnet. Det rycker överallt i kroppen. Otålighet. Benen vill springa, händerna vill gräva i jorden, ansiktet vill ha mera sol. Ett försök att skynda på. Leksakerna ut ur förrådet för att gräva i en frusen sandlåda. Frustration och besvikelse. Fortsatt väntan och längtan.

vecka 13 - Ylva

Om söndagsluncher.

Varje söndagsmorgon stiger hon upp innan gryningen, medan det fortfarande är mörkt. Hon dricker en het kaffe ur en larvigt liten och kantstött kopp, ståendes på ett ben. Den andra foten stöder hon mot det raka knät. Det är en halv yogaställning, men det har hon ingen aning om. Hon tycker bara att det är bekvämt. Sedan tvättar hon sig, klär sig i en välstruken och omodern dräkt. Sminkar sig. Stoppar ned svullna fötter i ett par högklackade skor. Strax efter klockan sju kör hon till kyrkan. I god tid för att få en bra parkering och en plats i kyrkbänken. Efter gudstjänsten handlar hon och så fort hon kommit hem igen byter hon om till en städklänning, startar den första av veckans två tvättmaskiner och sedan börjar hon laga mat. Den sorterns mat som tar flera timmar att laga.

Det gör inte vi om söndagarna. Då tar vi sovmorgon och om solen skiner åker vi och badar. Men ofelbart, ett par minuter efter klockan 12 kör min sambo hem till sin mamma och hämtar upp det här; en sliten korg innehållandes allehanda kastruller och plastburkar fulla av mat. Samt en varm baguette och en flaska vin. Vår söndagslunch. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Det har bara alltid varit så. Söndagslunchen är viktig, men eftersom hon inte tycker om att sitta vid ett bord och äta och dessutom börjar känna sig trött så gör hon så här. Skickar hem en rejäl och kärleksfull picknick-korg. Och vi tackar och tar emot.

vecka 12 - Ylva

Om (egen)tid.

Jag får mindre och mindre tid för saker som jag vill göra. Ensam. Och jag försöker ta igen den tiden under sena kvällar. Att vara uppe när alla andra sover är ingen konst, men att ta sig upp tidigt om morgonen upplever jag som svårare och svårare. Egentligen vill jag ju vara uppe, vaken och åka till havet eller vad det nu var som vi skulle göra just den här morgonen. Jag älskar ju det! Ändå blev jag sittande där, på sängkanten, när jag skulle bädda och tittade längtansfullt på nattlinnet. Det var så frestande att dra det över huvudet igen, trä in armarna i det där som min mormor skulle ha kallat bäddjacka, fast de så fint kallar det för kvällscardigan här, och krypa ned bland alla stökiga kuddar och lakan igen. Bara för en liten stund. För att jag är sömnig. Fast det går ju inte. Det får man ju inte. Jag bara leker med tanken.

vecka 12 - Diana

All tid är Vides tid just nu. Men det får lov att vara så. Ett tag till.

vecka 11 - Diana

Morgonrutiner. För mig är det jätteviktigt med rutiner. De får vardagen att flyta på mycket smidigare. Barnen funkar bättre med rutiner. Men visst sker förändringar även i rutinerna ibland. TV'n i vårt sovrum har packat ihop så det har inte blivit någon Supertrio eller Rorri-tittande i vår säng om morgnarna som det brukar vara. Treåringen har blivit förpassad till köket. Han vill av någon anledning hellre sitta där på stolen och dricka sin morgonvälling än i soffan nere i tvrummet. Och det är ju inte bara vällingen och han själv som ska mysa framför tv'n, även hunden Nuno, trasan och lite små leksaker, eftersom det går så bra att leka på köksbänken. Än har han inte riktigt fått in den där rutinen med att plocka tillbaka allt på sin plats igen. Jag vet att jag kommer att sakna det här plockandet av de spår han lämnar efter sig ju äldre han blir och slutar dricka välling på morgnarna med sina käraste saker omkring sig. Små bitar ur vardagen som kommer att förändras med tiden, bytas ut mot nya ögonblick.

vecka 11 - Ylva

Om en liten gnutta vardagsflykt.

Jag förstod uppriktig sagt inte alls. Det var besynnerligt hur betydelsefull godnattsagan blivit helt plötsligt. Till och med för Lillasyster som alltid varit måttligt intresserad av böcker och helst äter upp dem eller sliter ut sidor på måfå. Storebror lyssnade hänfört på Lotta på Bråkmakargatans 5-års trots när han var 2, men inte hon. Inte ens pekböckerna är intressanta. Utom just den här veckan alltså.

Mest lästa just nu är en svensk bok om dinosaurier och en fransk bok innehållandes grundkunskaper om drakar, med fantastiska illustrationer i 3d. Barnens bokylla är av rättviseskäl fylld av till hälften svenska och hälften franska böcker, trots att barnens pappa begriper sig om möjligt ännu mindre på böcker än vad Lillasyster gör. Men man vet ju aldrig. En dag kanske? Så under tiden simultanöversätter jag. Med varierande framgång. Just drakboken blir nästan poetisk på svenska. Sagolik faktiskt. Motsvarande bok om riddare blir en smärre katastrof. Uppenbarligen har jag mer känsla för drakvokabulär än riddarjargong.

Hursomhelst så insåg jag varför igår. För jag har gjort samma sak; tagit varje tillfälle i akt att försjunka i någon av de där pocketböckerna som mina föräldrar lämnade kvar.

Det kändes oväntat tungt att återvända till den vanliga vardagen.

vecka 10 - Ylva

Om flexibilitet. Och att saker och ting blir som de blir.

Veckan som gått har varit rolig, mysig, underbar, solig, regnig, oförutsägbar, knasig, lugn, rörlig, avslappnad, varm, blåsig, njutbar, annorlunda, fin, perfekt, oplanerad och full av lek. Den blev såklart inte riktigt som vi tänkt oss, för mer än en månads strejk sätter sina spår, men det gjorde liksom ingenting. Finns det inte kyckling så finns det i allafall fisk och hummer. Går det inte att köra bil så kan man ändå gå på långa promenader utmed havet. Regnar det, eller är man så outsägligt trött i benen att man inte orkar, så att man struntar i picknicken på stranden, ja då kan man ju alltid ordna picknick på verandan. Vi trodde nog att det skulle bli besvärligt. Mina föräldrar ser gärna att saker och ting blir som det är bestämt, inte som de råkar bli, men det kunde nog inte ha fallit sig bättre. Jag har sällan sett dem mer till freds.

Så det blev som det blev och det blev bara bra.

vecka 10 - Diana

En ny sorts vardag.
Det mest påtagliga den här veckan har varit att en ny typ av vardag tog sin början. Vi har blivit med skötbädd igen. Vi har blivit med spädbarn igen. En alldeles färsk, ny liten personlighet som förändrar vardagen för alla i familjen. Inte minst för mig. På vilket sätt återstår att se.

vecka 9 - Diana

Flera dagar i rad den här veckan har jag väckts mitt i natten av en desprat röst som ropar på mig. "Mamma, blod. Mamma kom". Varför han alltid ropar på just mig vet jag inte riktigt. Kanske beror det på att ropar han på sin pappa mitt i natten får han sällan något svar. Hans pappa kan sova sig igenom vad som helst. Det verkar som om det är inbyggt i mammor att aldrig hamna i djup sömn. Eller att vi helt enkelt faktiskt sover djupt men har en radar som reagerar på våra barns röster så att vi vaknar på sekunden. Ropar tillbaka att jag är på väg. Det tar sin tid att komma upp ur sängen med den stora tunga magen. Väl inne i hans rum haglar direktiven. Hämta papper. Fort. Blod på nallen. Akta Nuno. Blod på trasan. Torka. Tvätta händerna. Lägga nallen i tvättmaskinen. Byta lakan. Samtidigt som jag försöker få honom att lugna ner sig för ju mer upprörd han är desto mer rinner det. Näsblodet. Det här är vardag för oss under vinterhalvåret. Hans nässlemhinnor blir torra och spricker med jämna mellanrum, och alltid på natten, den här årstiden. Oftare när en förkylning ligger i kroppen som aldrig riktigt bryter ut. Han blöder näsblod istället för att bli sjuk. Och jag hämtar papper, torkar i ansiktet, på händer, på kläder. Gör små papperstussar att stoppa in i näsborrarna. Slänger in nedblodade sängkläder i tvättmaskinen, bäddar nytt. Byter tussarna tills de inte längre blir genomfärgade. Han somnar in igen, mumlar att jag måste gå ut nu och jag vaggar tillbaka in till min säng.

vecka 9 - Ylva

Om Kära Dagbok.

Jag började föra dagbok ungefär samtidigt som jag lärde mig skriva. Någon gång kring arton slutade jag fylla i datum, för jag hade läst Andarnas hus och trodde att man lättare kunde se sammanhanget mellan händelserna om man struntade i tiden. Så här i efterhand vet jag att det var första steget mot att sluta. För snart tre år sedan slutade jag helt. Vid den tidpunkten skrev jag bara när jag var ledsen eller arg och jag tyckte inte alls om den person jag blev i boken. Dessutom kändes det inte som rätt uttryck, med bara ord. Men så i julas hittade jag en tom anteckningsbok som jag fått för att fortsätta, då för tre år sedan, och plötsligt kändes det rätt att börja igen. Fast på ett annat sätt. Mera postivt, mindre vimsigt. Jag struntar inte i tiden, men har ändå börjat se sammanhanget. Just nu är det bara text, men så småningom kommer det nog att bli mer. Och det har blivit en vardagsrutin. Särskilt denna vecka för vardagen har varit så särskilt vardaglig, fastän saker och ting ännu inte är tillbaka i det vanliga. Det har i allafall varit mer disk, ytterligare tvätt och strykning, fler inköp, längre listor, noggrannare planering och extra mycket syskongräl. Det blir alltid så veckan innan mina föräldrar kommer på besök och det känns skönt att ha det dokumenterat, i ett tydligt sammanhang att se.

När det här inlägget syns är vi redan i ett annat hus, längre söder ut, och jag har lovat dyrt och heligt att inte ta med mig någon dator. Kameran däremot följer självklart med och nästa veckas bild kommer såklart att tas. Huruvida den faktiskt dyker upp om en vecka eller tisdagen den 10:e vet jag inte just nu, men den kommer!