vecka 43 - Ylva

Om sannolikheter. Och att alltid lära sig saker.

Den första mening jag lärde mig på franska var il est au chômage, han är arbetslös. Det var sista året på humanistiska och efter att ha läst alla möjliga moderna språk (utom franska) och både latin och gammalgrekiska, så fanns bara det alternativet kvar. Franskan alltså, inte arbetslösheten. På en av de första sidorna fanns en hemskt dyster svartvit bild och så en kort text om misären där. Här, på den här ön där vi är nu. Och jag svor att jag adrig skulle sätta min fot där. Här. Ett par år senare, när jag och hon planerade inför resan så sade jag varsomhelst, varsomhelst du vill utom där. Här. Vi hamnade där - här - ändå efter att ha stött på en mycket prudentlig tulltjänstekvinna på Antigua, som absolut var tvungen att logga vart vi skulle sedan, inte bara när, och vänligt men bestämt eskorterade oss till närmaste Air France-kontor för att fatta ett beslut. De enda lediga platserna var hit. Jag skrattade och undrade vad sannolikheten var egentligen och hon svarade att matte inte var hennes starkaste sida. Under ett par veckor bodde vi på en camping, bredvid stranden som som jag lade upp en bild på häromveckan. Jag fick hundratals myggbett, men tänkte att de glömde skriva om allt det vackra ändå. Hon fick ett par stycken och smittades av denguefeber. Jag skrattade inte, men undrade vad sannolikheten var och hon svarade att matte nog inte var myggens starkaste sida heller. Jag fortsatte att komma tillbaka. Jag bor här nu. Där jag aldrig överhuvudtaget hade tänkt sätta min fot. Och mina barn går i simskola vid den stranden där vi campade, samma strand som jag skrev om att vi brukar inte åka hit. Fast det gör vi ju nu. Varje lördag klockan 11.00.

Egentligen hade jag inte tänkt ta en bild på sonen som just lärt sig flyta som en stjärna. Jag hade tänkt ta en bild på linorna som de spänner upp för att avgränsa en aning, på alla simträningsredskap som de släpar fram ur räddningsstationen, på barnen som sprattlar och sjunker ibland, på föräldrarna som dåsar i skuggan och på simläraren som inte ser ut precis så som man kanske förväntar sig att en simlärare ska se ut. Han har pipskägg, en rejäl ölmage, mörka solglasögon, färgglada surfarshorts och hasar fram. På land alltså. I vattnet rör han sig med en mjuk och smidig auktoritet. Och en av de andra föräldrarna vänder sig mot mig och säger att tänk vilken skillnad, vem kunde ha trott det? Jag menar, vad är sannolikheten? Jag rycker på axlarna, ler och säger att matte inte är min starkaste sida. Jag är humanist. Sedan tar jag en mängd flytverktyg (istället för bilden jag tänkt) under armen och hjälper till. Dottern fick nämligen också en plats i gruppen - även om hon bara är lite mer än 2 1/2 - på villkor att jag är där och ser efter henne. Hjälper till litegrann. Och det är roligt. Barnen får lära sig att simma och jag får lära mig att lära små barn att simma. Så bilden är tagen efteråt, när allt är undanplockat och de andra på väg hem för att äta lunch.

vecka 43 - Diana

vecka 42 - Diana

Inga bilder tagna under veckan.

vecka 42 - Ylva

Om var dag vore en fest. Och om att ofta vara en liten aning sen.

Till förra söndagen hann jag inte riktigt åstadkomma precis allting som jag skulle ha velat. Klockan 03:någonting var kakorna i ugnen och bullarna stod på jäsning. Och så slog jag in lite paket. Alltid lite sen, alltid ute i sista stund. Så visst firade vi honom ordentligt, det gjorde vi. Det var bara det att jag hade tänkt mig mera, men jag har ju i och för sig en tendens att tänka lite för mycket. Hursomhelst så kom vimplarna upp i måndags istället - och får stanna kvar - emedan andra saker kommer ned. För vi hade tänkt göra om lite i barnens rum lagom till 6-årsdagen. Det ska bli våningssäng (så snart jag hittat alla delarna i barnens farmors garderob och målat om den), bättre lösningar och förhoppingsvis mindre provisoriskt och mer trevligt. Och han är uppspelt. Undrar varje kväll när vi kommer hem om det är något nytt som kommit till eller tagits bort. Små förändringar varje dag, lite festligt varje dag. Kalaset liksom drar ut lite på tiden och det är bra. Fast alltid lite efter, alltid lite sen. Så den där sängen och det där sängbordet som ingen någonsin egentligen tyckte om och som därför ofta avsiktligt lämnats ur bild, de ska bort. Och bara därför är det roligt att de kom med på bild nu. Innan de försvinner. För det var helt oplanerat. Jag bara smög ogenerat på min dotter. Jag brukar göra det ibland nämligen, när det blir onaturligt tyst såklart. Eller när det dunsar oroväckande.

Ska sanningen fram så har vi varit ute lite sent i övrigt också den här veckan. Stressat om mornarna, precis hunnit innanför dörrarna till tandläkaren och vaccinationen innan det var försent och kommit något sent till simningen. Vissa veckor är bara sådana. Ofta lite sen, ofta ute i sista stund.

vecka 41 - Ylva

Om den stränga mamman.

Han sträcker uppfordrande fram ett papper och säger att "jag har ritat dig, mamma". Jag är uppenbarligen i akut behov att gå och klippa mig, för han har ritat dit en tydlig pottfrisyr. Och så har jag en ärmlös röd klänning jag aldrig sett. Och bronsfärgade tofflor. Jag ler och frågar om det är de bruna shepherd-tofflorna jag alltid brukar ha på mig hemma hos mormor och morfar. För att det är så kallt om fötterna. Han nickar stolt. Sambon kikar över min axel, skrattar och undrar varför mamma är alldeles röd i ansiktet. Jag blir ofta det. När jag känner mig varm eller kall, när jag är trött eller på tok för energisk. När jag lutar huvudet framåt eller är utomhus, i solen en stund. När jag är glad, arg, ledsen, generad eller stressad. Nästan jämt alltså, så jag hade inte fäst mig vid hudfärgen nämnvärt. Förrän nu då. "För att vi gör dumheter hela tiden och så blir hon arg. Och röd." säger han och liksom skruvar lite på sig.

Jag känner mig skyldig. Det är bara det att det har varit en sådan där vecka som är full av trots och upprepade (onödiga) tillsägelser. Jag såg en skylt häromdagen - en skylt som jag måste ha gått förbi hundratals gånger utan att egentligen lägga märke till den - under en av våra kvällspromenader. Den satt snett och vint fästad på en palm och påminde om att det var strängt förbjudet att sitta på borden. Borden kommunen satt upp för att man ska kunna ha picknick där. Onödigt kan tyckas, för ska man verkligen behöva säga till om en sådan sak? Borde folk inte veta att det är otrevligt, och dessutom förstör borden, om man envisas med att sitta på dem? Näe, man måste faktiskt påminna om det. Precis lika mycket som man tydligen åter igen måste förklara för barnen att det är livsfarligt att försöka knäppa upp säkerhetsbältet medan jag kör. Att man verkligen måste säga bonjour, bonsoir, merci, au revoir och s'il vous plaît även om man är blyg (och jag vet precis hur det känns) när man pratar med andra. Särskilt med fröken, hon är känslig med sådant. Och att man inte får det man vill ha när man gastar, tjatar och kräver. Det är så vansinnigt tråkigt att mötas av trotsiga och trötta barn när man hämtar upp dem efter skolan.

Fast just idag är jag inte särdeles sträng. För i just detta ögonblick är det 6 år, 4 timmar och 49 minuter sedan min son föddes. Fast vem räknar? Det har vi såklart firat med paket, kakor, bullar, födelsedagståg, ljus, nyplantering, champagne, inskrivning på seglar - och simskolan och en tur till stranden. Samt befriande få regler.

Vecka 41 - Diana

Vecka 40 - Diana

Min fina mamma är en stor del av min och hela familjens vardag. Det märks när hon borta och sköter om min sjuka mormor, allt är liksom inte sig likt. Just den här veckan har vi fått en överdos eftersom hon precis varit borta en längre tid. Alla glada och nöjda.

vecka 40 - Ylva

Om kvällsdopp.

Fisken är liten, knappt en decimeter lång. Den är vit - på gränsen till genomskinlig - med alldeles för stora, svarta ögon och gula, sköra fenor som kittlas. Den simmar runt mig där jag sitter i strandkanten; in under benen, kring fötterna och bakom min rygg. Om jag försiktigt sträcker ut min hand så stryker den sig mjukt och hastigt mot handflatan. Och så håller den på i dryga tio minuter. Jag sitter helt stilla och låter den hållas, för att barnen ska kunna se den ordentligt. De är nyfikna, men lite avvaktande. Misstänker att fisken kan hitta på att bitas, vilket den inte alls gör, men det var så hon sade - den unga flickan bredvid. Fisken nuddade vid henne och hon hoppade till, ropade att den "bet mig"! Och svor.

Hursomhelst så sitter vi länge så, tills solen är på väg ned och jag reser mig upp, sveper badlakanet kring höften och tar ganska precis tre bilder. På solen, som ser märkligt dubbel ut. På vattnet som är onaturligt stilla och speglingen. På den mörka sanden. På sambon som sträcker ut sig i ett simtag eller förmanar barnen. På dottern som brottas med badringen. På sonen som letar efter den försvunna fisken eller stänker vatten. Och kanske på en ung flicka och hennes nya pojkvän, som båda två är övertygade om att små fiskar bits.

Sedan åker vi hem och äter middag.

Vi har hittat på en ny rutin den här veckan; att åka ut till någon strand eller promenadväg under sena eftermiddagen, när alla är klara med skola och jobb för dagen. Och så stannar vi till dess att solen går ned och myggorna och sandflugorna blir outhärdliga. Just den här bilden är väl något ovanlig, för vi bor och trivs bäst på Atlantkustsidan, där stränderna, havet och blåsten är vildare. Normalt ser vi solen gå ned bland palmerna och kullarna, snarare än i havet, men ändå. Det blev så här.