vecka 41 - Ylva

Om den stränga mamman.

Han sträcker uppfordrande fram ett papper och säger att "jag har ritat dig, mamma". Jag är uppenbarligen i akut behov att gå och klippa mig, för han har ritat dit en tydlig pottfrisyr. Och så har jag en ärmlös röd klänning jag aldrig sett. Och bronsfärgade tofflor. Jag ler och frågar om det är de bruna shepherd-tofflorna jag alltid brukar ha på mig hemma hos mormor och morfar. För att det är så kallt om fötterna. Han nickar stolt. Sambon kikar över min axel, skrattar och undrar varför mamma är alldeles röd i ansiktet. Jag blir ofta det. När jag känner mig varm eller kall, när jag är trött eller på tok för energisk. När jag lutar huvudet framåt eller är utomhus, i solen en stund. När jag är glad, arg, ledsen, generad eller stressad. Nästan jämt alltså, så jag hade inte fäst mig vid hudfärgen nämnvärt. Förrän nu då. "För att vi gör dumheter hela tiden och så blir hon arg. Och röd." säger han och liksom skruvar lite på sig.

Jag känner mig skyldig. Det är bara det att det har varit en sådan där vecka som är full av trots och upprepade (onödiga) tillsägelser. Jag såg en skylt häromdagen - en skylt som jag måste ha gått förbi hundratals gånger utan att egentligen lägga märke till den - under en av våra kvällspromenader. Den satt snett och vint fästad på en palm och påminde om att det var strängt förbjudet att sitta på borden. Borden kommunen satt upp för att man ska kunna ha picknick där. Onödigt kan tyckas, för ska man verkligen behöva säga till om en sådan sak? Borde folk inte veta att det är otrevligt, och dessutom förstör borden, om man envisas med att sitta på dem? Näe, man måste faktiskt påminna om det. Precis lika mycket som man tydligen åter igen måste förklara för barnen att det är livsfarligt att försöka knäppa upp säkerhetsbältet medan jag kör. Att man verkligen måste säga bonjour, bonsoir, merci, au revoir och s'il vous plaît även om man är blyg (och jag vet precis hur det känns) när man pratar med andra. Särskilt med fröken, hon är känslig med sådant. Och att man inte får det man vill ha när man gastar, tjatar och kräver. Det är så vansinnigt tråkigt att mötas av trotsiga och trötta barn när man hämtar upp dem efter skolan.

Fast just idag är jag inte särdeles sträng. För i just detta ögonblick är det 6 år, 4 timmar och 49 minuter sedan min son föddes. Fast vem räknar? Det har vi såklart firat med paket, kakor, bullar, födelsedagståg, ljus, nyplantering, champagne, inskrivning på seglar - och simskolan och en tur till stranden. Samt befriande få regler.