vecka 40 - Ylva

Om kvällsdopp.

Fisken är liten, knappt en decimeter lång. Den är vit - på gränsen till genomskinlig - med alldeles för stora, svarta ögon och gula, sköra fenor som kittlas. Den simmar runt mig där jag sitter i strandkanten; in under benen, kring fötterna och bakom min rygg. Om jag försiktigt sträcker ut min hand så stryker den sig mjukt och hastigt mot handflatan. Och så håller den på i dryga tio minuter. Jag sitter helt stilla och låter den hållas, för att barnen ska kunna se den ordentligt. De är nyfikna, men lite avvaktande. Misstänker att fisken kan hitta på att bitas, vilket den inte alls gör, men det var så hon sade - den unga flickan bredvid. Fisken nuddade vid henne och hon hoppade till, ropade att den "bet mig"! Och svor.

Hursomhelst så sitter vi länge så, tills solen är på väg ned och jag reser mig upp, sveper badlakanet kring höften och tar ganska precis tre bilder. På solen, som ser märkligt dubbel ut. På vattnet som är onaturligt stilla och speglingen. På den mörka sanden. På sambon som sträcker ut sig i ett simtag eller förmanar barnen. På dottern som brottas med badringen. På sonen som letar efter den försvunna fisken eller stänker vatten. Och kanske på en ung flicka och hennes nya pojkvän, som båda två är övertygade om att små fiskar bits.

Sedan åker vi hem och äter middag.

Vi har hittat på en ny rutin den här veckan; att åka ut till någon strand eller promenadväg under sena eftermiddagen, när alla är klara med skola och jobb för dagen. Och så stannar vi till dess att solen går ned och myggorna och sandflugorna blir outhärdliga. Just den här bilden är väl något ovanlig, för vi bor och trivs bäst på Atlantkustsidan, där stränderna, havet och blåsten är vildare. Normalt ser vi solen gå ned bland palmerna och kullarna, snarare än i havet, men ändå. Det blev så här.