vecka 35 - Ylva

Om att gå händelserna i förväg.

Nästan varje dag brukar vi strosa ned till klipporna och stanna upp en stund, sonen och jag. Vi tittar på himlen och molnen och vågorna. Ganska ofta tar jag en bild just då, bara för att himlen aldrig ser likadan ut och kanske för att vi är vädernördar någonstans därinne. Man blir kall om fingrarna av det så det händer att vi vänder upp till huset igen och gör varm choklad. Sitter på trappen utanför i solen, värmer händerna igen och äter kvarbliven äppelpaj. Och vi har långbyxor och varma tröjor på oss för det blåser friskt och luften är hög och klar. Lätt att andas. Ibland blir det strömavbrott och varje gång vi får eld i vedspisen så kommer elen tillbaka igen.

En sorts tidig och vacker höst. Jag är så glad att vi hinner se lite av den innan vi reser tillbaka dit där det finns säsonger och inga årstider.

Fast vi reste in till stan över dagen också och jag okynnesköpte ett par egentligen alltför dyra jeans, bara för att sambon sade sådär självklart att "de är ju dina", när jag provade dem. Och en mjuk ulltröja. Sedan satt jag i en djup fåtölj och drack ur små espressokoppar medan han provade skjortor och kostymer. Personalen flinade vänligt, för mest är det väl tvärtom. På vägen ut igen stod vi på en övergiven busshållplats i duggregn under en gråmulen och tung himmel och plötsligt mindes jag precis hur de var. De dystra höstdagarna. Att resa om ett par dagar kändes med ens lättare.

Det går upp och det går ned.

Vilket det för övrigt gör med datorn också. När vi äntligen fick igång den någotsådär igen åt den upp min externa hårddisk. Min sista backup. Sådär bara, helt utan förvarning. Den innehöll närapå alla bilder jag tagit de senaste 14 månaderna. När jag tänker på det känns det ganska förtvivlat faktiskt. Men kanske går det att få tillbaka dem. Kanske. För åtskilliga tusenlappar alltså. Och inte hinner jag få veta innan vi åker, men jag hoppas innerligt.

vecka 35 - Diana

vecka 34 - Ylva

Om saker jag gör medan de sover.

Jag önskar ibland att jag vore en morgonmänniska, för det är så vackert om morgonen och jag älskar att titta på klockan kring 10 och konstatera hur mycket jag har hunnit med. Och visst skulle jag kunna vara morgonmänniska, om det inte vore för att jag ibland får väldigt svårt att somna om nätterna. Som nu. Jag har svårt att varva ned och är egentligen som mest energisk, produktiv och kreativ under sena kvällar. Det bara är så.

Och Han ska veta att jag har gjort många saker om natten under alla år. Jag har läst, möblerat om ett rum per natt, arbetat, pluggat, fött barn, lärt mig dansa foxtrott till samma Sinatralåt om och om igen, skrattat så mycket att jag nästan inte kunde andas, läst sagor, skrivit, scrappat, varit på obskyra klubbar vars adresser jag aldrig vetat, ordnat fester och kalas, tittat på nedladdade filmer, pratat, suttit framför datorn, tittat på Kvinnofängelset (i särklass min dystraste och kortaste period), ammat, städat upp efter sjuklingar, varit ute på långa promenader, bakat, cyklat vilse, broderat. Och mycket, mycket mer.

Den här veckan har vi haft kräftkalas. Och så har jag desperat försökt återställa en fullkomligt havererad dator (och svurit och gråtit över hur dumt det är att försätta sig i en situation där man behöver datorn för att åstadkomma det man vill). Däremellan har jag suttit med min mammas alla tidningar. Jag har läst nästan alla det senaste årets Sköna hem, Klassiska hem och antik, Lantliv, Antik och auktion, Femina och Skärgårdsliv. Och så några gamla Condé Nast. Ibland känns det som om detär samma tidning jag läser om och om igen, men det gör ingenting för det är så kravlöst och ganska mysigt ändå.

vecka 34 - Diana

vecka 33 - Diana

vecka 33 -Ylva

Om konsten att inte låta sig tråkas ut. Eller föder tristess kreativitet?

Jag inser att jag måste vara en sällsynt lättroad människa, för jag känner mig väldigt sällan uttråkad. Det klart att inte allt jag gör är roligt, men få saker tråkar ut mig fullständigt och långtråkighet är ett mycket vagt begrepp för mig. Det finns ju så mycket saker som man kan, vill, önskar eller borde göra. Fast jag läste här om dagen att det oftast är tristess som ger upphov till alla ens jag kunde, jag ville, jag önskar, jag borde så kanske känner jag av den på något vis. Utan att närmare besväras av det. Vad sambon gäller finns emellertid inget som helst tvivel. Han har en förmåga att bli dödligt uttråkad. Särskilt långt ifrån stan. Så när han, i som han muttrande uttryckte det "brist på bättre saker att ta sig för", letade rätt på vår gamla bolmande och smattrande gräsklippare och försökte göra om alla små plättar av gräs, vildvuxna blommor och ris bland berghällarna till en engelsk gräsmatta (och ja, de där blåklockorna är ett minne blott) förstod vi att han hade fått nog. Alltså reste in till stan ett par dagar allesammans. Vi har tagit med barnen till Tom Tits experiment, Skansen, lekland, akvariumet och andra museum. Vi har handlat lite nya kläder och ätit ute. Vi har suttit inne och tittat förstummat på haglet som vräkte ned på gatan utanför. Och så har vi varit ute sent om kvällarna.

Och jag är inte uttråkad. Varken här eller där. Det finns lika mycket jag kunde, jag ville, jag önskar, jag borde överallt. Åtminstone ser jag det så. Just nu iallafall.

vecka 32 - Diana

vecka 32 - Ylva

Om klippor av olika sorter, vänner och skärgårdspropellrar.

Klippor är så sanslöst vackra, tycker jag. De är varma, lena, mönstrade och nästan lite böljande. Klippor är smått ekivoka, anser min sambo. För jag övertalade honom till att se Änglar, finns dom? trots att det nästan inte kan bli svenskare. Klippor är hala, hopplöst oförutsägbara och faktiskt nästan livsfarliga för små barn, hävdar de goda vänner vi har haft på besök. Fast gladlynt såklart, för kan man vara annat när det är så vackert (väder)? Och så sneglar de längtansfullt mot grannarnas försök till att anlägga sandstrand bland stenar och klippor inne i viken. Det går så där. Sanden sköljs bort och så börjar de om igen. Man kan inte annat än beundra deras ihärdighet. Och visst förstår jag. Jag förstår varenda gång som något av barnen halkar och glider ned i sjön. Skrapar sig lite och blir rädd. När man drar upp dem igen som blöta små sälar. Sedan struntar jag i det när jag kommer att tänka på sand i bilen. Och i skorna. Och på golvet. Och i kläderna. Djupt nere i fickorna. I tvättmaskinen. Men jag är medveten om att jag är bortskämd. Jag är bortskämd med sandstränder och jag älskar skärgårdens karga, men varma klippor.

Fast klippor kan ju locka en rakt i fördärvet också. Här om dagen, när vi backade ut från ett av ytterskären med motorbåten, stötte vi i en sten. Propellern blev förstörd förstås, lätt naggad i kanten så där. Och sambon föll i sjön. På ett mycket filmiskt vis. Han stod i aktern och redde ut ankarlinan när han tappade balansen. Och jag såg honom falla mycket långsamt. Absurt sakta faktiskt. Med armarna spretandes rakt ut, ena benet kvar på båten och det andra hängades i luften innan han förvånat dråsade i. Jag är så glad över att han inte slog sig. Att vi hade sådan tur.

På vägen hem diktade min pappa - som är en sann poet när andan faller på -

Propellers come, propellers go

In the archipelago.

För så är det ju.

Annat är det ju förhoppningsvis med sambos. Och klippor av olika slag.

vecka 31 - Diana

Glädjen i att komma hem från flera veckors vistelse på landet illustreras så bra i denna bild på äldsta sonen och hans kompis (det är de två suddiga sakerna i soffan som är barnen, de satt ju knappt still ens när de åt middag) som fick lov att vara uppe _långt_ efter sängdags eftersom det var så längesedan de sågs och de hade så otroligt roligt. Men även vi vuxna är glada att vara hemma i stan igen. Vännerna, stora ytor, massor utav aktiviteter. Jag älskar att komma hem igen. Vardagen går så mycket smidigare här där allt är anpassat efter våra rutiner.

vecka 31 - Ylva

Om båtliv. Och mycket snack och påbörjad verkstad.

Min dotter sjunger högt och tydligt. Hon låter som Tjorven, rymmer som Skrållan och sjunger "nu så kommer båten!" varenda gång hon ser en Waxholmsbåt glida förbi. Och så har hon bläddrat båttidningarna sönder och samman. Så mormor köpte en liten båt åt barnen. Att ha nere i sjön eller i plaskpoolen. Det är bara det att den kapsejsar konstant, eftersom den har ingen köl att tala om. Och vi retas lite för det. Det står nämligen en riktig segelbåt uppallrad nere på klipporna. En segelbåt utan köl. Den lossnade under en höststorm och ingen har orkat försöka fiska upp den från botten. Masten föll av den med, men den ligger på gräsmattan sedan en tid tillbaka. Utöver den har vi ytterligare tre segelbåtar på land. En bedagad, men mycket vacker j10:a som vi lyfte upp från havsbotten och som ingen har hunnit rusta under de senaste åren. En optimist som barnen är för små för och vi på tok för stora för. Och så Näckens gamla båt.

Jag vet inte vad han hette egentligen, men han hyrde en liten stuga på andra sidan udden och har så länge jag minns alltid gått under namnet Näcken. För varje vår släpade han fram sin lilla segelbåt, gav sig ut på dagslånga turer. Naken. Alltid naken. Och fortsatte så långt in på höstkanten. Men så gick han och dog och kvar blev båten. Någon skänkte den till oss och pappa kunde inte säga nej. Fast han rör den inte. Av viss vidskeplighet förstås. Man vill ju inte gå och dö. Men också för att det kändes som om den behövdes skubbas så dant. Få bort Näcken. Eller nakenheten kanske. Och den har såklart börjat förfalla. Den här veckan har sambon börjat skrapa den. Han lagar bommen och städar ur den. Och barnen sjunger.

Snart kanske jag får ta en bild på den nyfernissade och blanka bommen. Det är bland det vackraste som finns.