Om konsten att inte låta sig tråkas ut. Eller föder tristess kreativitet?
Jag inser att jag måste vara en sällsynt lättroad människa, för jag känner mig väldigt sällan uttråkad. Det klart att inte allt jag gör är roligt, men få saker tråkar ut mig fullständigt och långtråkighet är ett mycket vagt begrepp för mig. Det finns ju så mycket saker som man kan, vill, önskar eller borde göra. Fast jag läste här om dagen att det oftast är tristess som ger upphov till alla ens jag kunde, jag ville, jag önskar, jag borde så kanske känner jag av den på något vis. Utan att närmare besväras av det. Vad sambon gäller finns emellertid inget som helst tvivel. Han har en förmåga att bli dödligt uttråkad. Särskilt långt ifrån stan. Så när han, i som han muttrande uttryckte det "brist på bättre saker att ta sig för", letade rätt på vår gamla bolmande och smattrande gräsklippare och försökte göra om alla små plättar av gräs, vildvuxna blommor och ris bland berghällarna till en engelsk gräsmatta (och ja, de där blåklockorna är ett minne blott) förstod vi att han hade fått nog. Alltså reste in till stan ett par dagar allesammans. Vi har tagit med barnen till Tom Tits experiment, Skansen, lekland, akvariumet och andra museum. Vi har handlat lite nya kläder och ätit ute. Vi har suttit inne och tittat förstummat på haglet som vräkte ned på gatan utanför. Och så har vi varit ute sent om kvällarna.
Och jag är inte uttråkad. Varken här eller där. Det finns lika mycket jag kunde, jag ville, jag önskar, jag borde överallt. Åtminstone ser jag det så. Just nu iallafall.
6 kommentarer:
I min familj har vi en "kofta" av rastlöshet svept omkring oss, det måste hela tiden hända något, antingen måste man jobba eller fara runt och titta på nya intryck. Min pappa har alltid varit värst drabbad av den här koftan, en gång när jag var i tioårs åldern semestrade vi på Gotland i två veckor. Efter en vecka hade pappa fått nog, då hade vi varit överallt på Gotland, sett allt som fanns att se och gjort allt som fanns att göra, varje dag den sista veckan körde han ner till hamnen för att se om det fanns plats hem på någon båt. Som tur var gjorde det inte det, så mamma kunde njuta på stranden en vecka till...och pappa han sopade i tältet och utanför tältet...
Själv har jag lugnat ner mig lite de senaste åren, det går alldeles utmärkt att bara sitta och njuta en liten stund.
Ha en bra vecka
Kram
Underbara sommarbilder! towe.
Jag kan bli lite rastlös, känna tristess, men det är liksom en känsla i kroppen som inte går att göra något åt, jag kan känna det trots att jag är fullt sysselsatt.
Det är en gåva du har att inte bli uttråkad, att ta vara på varje stund för vad den är.
Kram
Ja visst finns det "borde´n" överallt, det gäller att kunna kisa med ögonen ;) haha..
Är ändå lite avundsjuk på dig att du aldrig får långtråkigt! Det är nåt som drabbar mig ganska ofta ;)
Kram!!
Åh, Ylva... det var alldeles för längesen som jag var här och hälsade på! Underbara bilder och finfin text att läsa som vanligt!
Är ni tillbaka i Västindien nu?
Måste kika på din andra blogg! Och tidigare inlägg här... :)
Kram, kram!!
Vilka spännande tankar och funderingar... måste ta mig en funderare på hur det står till med mig på den fronten...
Vad bra att ni tog sambon till civilisationen så att blåklockorna får en chans till! Härlig bild!!
En sak är säker, det är inte långtråkigt att blogga när man följer så härliga bloggar som din,
tack för att du delar med dig!
Kram
Skicka en kommentar