Om klippor av olika sorter, vänner och skärgårdspropellrar.
Klippor är så sanslöst vackra, tycker jag. De är varma, lena, mönstrade och nästan lite böljande. Klippor är smått ekivoka, anser min sambo. För jag övertalade honom till att se Änglar, finns dom? trots att det nästan inte kan bli svenskare. Klippor är hala, hopplöst oförutsägbara och faktiskt nästan livsfarliga för små barn, hävdar de goda vänner vi har haft på besök. Fast gladlynt såklart, för kan man vara annat när det är så vackert (väder)? Och så sneglar de längtansfullt mot grannarnas försök till att anlägga sandstrand bland stenar och klippor inne i viken. Det går så där. Sanden sköljs bort och så börjar de om igen. Man kan inte annat än beundra deras ihärdighet. Och visst förstår jag. Jag förstår varenda gång som något av barnen halkar och glider ned i sjön. Skrapar sig lite och blir rädd. När man drar upp dem igen som blöta små sälar. Sedan struntar jag i det när jag kommer att tänka på sand i bilen. Och i skorna. Och på golvet. Och i kläderna. Djupt nere i fickorna. I tvättmaskinen. Men jag är medveten om att jag är bortskämd. Jag är bortskämd med sandstränder och jag älskar skärgårdens karga, men varma klippor.
Fast klippor kan ju locka en rakt i fördärvet också. Här om dagen, när vi backade ut från ett av ytterskären med motorbåten, stötte vi i en sten. Propellern blev förstörd förstås, lätt naggad i kanten så där. Och sambon föll i sjön. På ett mycket filmiskt vis. Han stod i aktern och redde ut ankarlinan när han tappade balansen. Och jag såg honom falla mycket långsamt. Absurt sakta faktiskt. Med armarna spretandes rakt ut, ena benet kvar på båten och det andra hängades i luften innan han förvånat dråsade i. Jag är så glad över att han inte slog sig. Att vi hade sådan tur.
På vägen hem diktade min pappa - som är en sann poet när andan faller på -
Propellers come, propellers go
In the archipelago.
För så är det ju.
Annat är det ju förhoppningsvis med sambos. Och klippor av olika slag.
6 kommentarer:
Sambon i sjön...jag kan se det framför mig med din målande beskrivning.
Och JA, klippor är underbara!
Så roligt avlut... hihi... (nä inte hans långsamma fall utan sista raden)
Underbar bild! Jag älskar klippor, men inte alltid deras möte med vatten...
Filmen har jag aldrig sett, men ska luska tag på den nu.
Söndagskram!
Hej!
Vilken tur att sambon inte slog sig, kunde du hålla dig för skratt när han dråsade i?
Själv har jag alltid badat vid sandstrand och har därför lite svårt att tänka mig att det skulle vara skönt att ligga och sola på en bergshäll/klippa. Däremot kan jag tänka mig att det är ett underbart ställe att fotografera på.
Kul pappa du har som diktar
Ha en bra vecka
Kram
Jag tänker ju bara på farbror Melkers alla bad med kläderna på. Min mamma har gjort ett sådant fall, mellan båt & brygga, alla skrattade utom hon...
Visst är det fantastiskt underbart med klippor, solvarma klippor lika förädiskt är det med blöta...
Tack för din omtanke, den värmer!
Kram
Jag alskar att lasa dessa sma inlagg. Jag skrattar emellanat och funderar emellanat. Att leva i och tillsammans med en annanslags kultur ar sa larorikt och intressant. Tack for att ni delar med er av vardagen och for de finfina fotona!
:)
Kram!
Skicka en kommentar