vecka 43 - Ylva

Om sannolikheter. Och att alltid lära sig saker.

Den första mening jag lärde mig på franska var il est au chômage, han är arbetslös. Det var sista året på humanistiska och efter att ha läst alla möjliga moderna språk (utom franska) och både latin och gammalgrekiska, så fanns bara det alternativet kvar. Franskan alltså, inte arbetslösheten. På en av de första sidorna fanns en hemskt dyster svartvit bild och så en kort text om misären där. Här, på den här ön där vi är nu. Och jag svor att jag adrig skulle sätta min fot där. Här. Ett par år senare, när jag och hon planerade inför resan så sade jag varsomhelst, varsomhelst du vill utom där. Här. Vi hamnade där - här - ändå efter att ha stött på en mycket prudentlig tulltjänstekvinna på Antigua, som absolut var tvungen att logga vart vi skulle sedan, inte bara när, och vänligt men bestämt eskorterade oss till närmaste Air France-kontor för att fatta ett beslut. De enda lediga platserna var hit. Jag skrattade och undrade vad sannolikheten var egentligen och hon svarade att matte inte var hennes starkaste sida. Under ett par veckor bodde vi på en camping, bredvid stranden som som jag lade upp en bild på häromveckan. Jag fick hundratals myggbett, men tänkte att de glömde skriva om allt det vackra ändå. Hon fick ett par stycken och smittades av denguefeber. Jag skrattade inte, men undrade vad sannolikheten var och hon svarade att matte nog inte var myggens starkaste sida heller. Jag fortsatte att komma tillbaka. Jag bor här nu. Där jag aldrig överhuvudtaget hade tänkt sätta min fot. Och mina barn går i simskola vid den stranden där vi campade, samma strand som jag skrev om att vi brukar inte åka hit. Fast det gör vi ju nu. Varje lördag klockan 11.00.

Egentligen hade jag inte tänkt ta en bild på sonen som just lärt sig flyta som en stjärna. Jag hade tänkt ta en bild på linorna som de spänner upp för att avgränsa en aning, på alla simträningsredskap som de släpar fram ur räddningsstationen, på barnen som sprattlar och sjunker ibland, på föräldrarna som dåsar i skuggan och på simläraren som inte ser ut precis så som man kanske förväntar sig att en simlärare ska se ut. Han har pipskägg, en rejäl ölmage, mörka solglasögon, färgglada surfarshorts och hasar fram. På land alltså. I vattnet rör han sig med en mjuk och smidig auktoritet. Och en av de andra föräldrarna vänder sig mot mig och säger att tänk vilken skillnad, vem kunde ha trott det? Jag menar, vad är sannolikheten? Jag rycker på axlarna, ler och säger att matte inte är min starkaste sida. Jag är humanist. Sedan tar jag en mängd flytverktyg (istället för bilden jag tänkt) under armen och hjälper till. Dottern fick nämligen också en plats i gruppen - även om hon bara är lite mer än 2 1/2 - på villkor att jag är där och ser efter henne. Hjälper till litegrann. Och det är roligt. Barnen får lära sig att simma och jag får lära mig att lära små barn att simma. Så bilden är tagen efteråt, när allt är undanplockat och de andra på väg hem för att äta lunch.