Om (egen)tid.
Jag får mindre och mindre tid för saker som jag vill göra. Ensam. Och jag försöker ta igen den tiden under sena kvällar. Att vara uppe när alla andra sover är ingen konst, men att ta sig upp tidigt om morgonen upplever jag som svårare och svårare. Egentligen vill jag ju vara uppe, vaken och åka till havet eller vad det nu var som vi skulle göra just den här morgonen. Jag älskar ju det! Ändå blev jag sittande där, på sängkanten, när jag skulle bädda och tittade längtansfullt på nattlinnet. Det var så frestande att dra det över huvudet igen, trä in armarna i det där som min mormor skulle ha kallat bäddjacka, fast de så fint kallar det för kvällscardigan här, och krypa ned bland alla stökiga kuddar och lakan igen. Bara för en liten stund. För att jag är sömnig. Fast det går ju inte. Det får man ju inte. Jag bara leker med tanken.
5 kommentarer:
Känslan känns igen! Tänk om man bara kunde kasta sig i sängen igen och låtsas som att man inte behövde gå upp, som att man inte var behövd eller som att någon annan fanns där för att ta allt ansvar som en mamma vanligtvis gör. Fast å andra sidan när man väl kommit upp så brukar det vara ganska okej...
Ha en skön vecka
Usch ja, känner igen allt!!
Egen tid får man ju bara sent på kvällen, och gå upp (relativt) tidigt är ingen hit! Jag är ingen morgonmänniska!! =(
Man får ta stunder lite här och där. Nån sa att hon brukade skriva in egentid i almanackan, för det var bara då det blev av! ;)
Kramar!!
Ja egentid känns som ett minne blott. Jag som är så trött så trött på kvällen känner att min tid är väldigt knapp. Barnen lägger sig och strax eftråt somnar jag...
Kram
Hahaha! Ja, de där tankarna känner jag så väl igen. Kram!
Mmmmmm..... zzzzzz....... :)
Egentid. Ge oss!!!! :)
Vackert ljus och vacker bild. Jäklar vad snygg din vardag är!
Kram på dig Ylva
Skicka en kommentar