vecka 27 - Ylva

Om förflyttning. Och väntan.

Det fanns en tid när flygplatser var en sorts vardag för mig. Det är de inte längre - det tänker jag inte ens försöka låtsas att de är - men det finns mycket vardag på dem. I dem. En vardag som blir väldigt tydlig just där. Stressen, tidningarna, en frukost eller lunch, en kort slummer och kanske framför allt väntan. Alltid väntar vi på något i vår familj och den här veckan har det främst varit på flygplan. Och i oändligt långa köer till attraktioner på Disneyland. Lite viktigt kändes det också, att det blev just en flygplats, för häromveckan fick jag frågan vad den skulle handla om. Vad skulle den handla om? Ifall jag fick bestämma temat för en utställning? Flygplatser, svarade jag. Och tänker på klassiska reklambilder. Och folk som stressar i transit. De som sover ogenerat med öppen mun på en av stolarna i långa rader. På dem som möts. De som är flygrädda. Och alla dem som framstår som viktiga. Eller bara malplacerade. De som väntar såklart. Som vi.

Dessutom har det varit sällsynt lite vardag den senaste veckan. Det är andra som har plockat undan efter oss, lagat vår mat, serverat, diskat, tvättat våra kläder och sett till att allt flutit. Vi har bara ätit på resturang, rört oss bland folk på stan, handlat, roat barnen på nöjesfältet, sovit i välbäddade sängar och turats om att åka upp till översta våningen. Till hamamen och fitnessrummet om sena kvällar när barnen och de flesta andra sovit. Och så har vi förflyttat oss. Från Västindien, till Paris och sedan vidare till Stockholm och ut i skärgården.