vecka 45 - Ylva

Om att dokumentera vardagen. Och att följa instruktioner.

Andra och sista veckan av höstlovet är över. Det är söndag igen, klockan är strax efter 05 och det är fortfarande dunkelt utanför. Jag har dukat fram en stadig frukost och lyft sonen ur sängen. För så stod det i instruktionerna. En rejäl frukost måste absolut intagas 3 timmar innan tävlingsstart. Han sitter och nickar till ofrivilligt, men jag vet att han är förväntansfull och entusiastisk. Han har knappt pratat om annat under hela veckan. Första fri-idrottstävlingen. Under tiden passar jag på att avsluta dotterns Identitetsbok. För så stod det i instruktionerna. Var vänlig fyll i och besvara frågorna i boken och sänd tillbaka till fröken. Den påminner lite om de där vänböckerna vi hade när jag gick i skolan, fast för 2/3-åringar. Foton och en massa favoriter. Och egentligen har vi fyllt i det mesta tillsammans. Jag har t.o.m låtit henne använda mina stämplar och thickers, för att göra det lite roligare. Vi har valt noga bland alla foton som illustrerar älsklingsleksaker, favoritmat och finaste djuret. Klippt och klistrat. Och jag har kommit fram till att jag dokumenterar vår vardag ganska ordentligt ändå, för den enda bild som saknades var den om vad hon behöver för att sova gott om kvällen. Det kom också att bli de enda bilderna jag tog den här veckan. Hon, nallen som heter Ludde fast det är en tjej, trasan, den pedagogiskt mörkhyade dockan som luktar vanilj och den ljushyllta dockan som det skramlar om. För hon har pillat in ett oräkneligt antal små okokta spaghettistumpar i munnen på den. Just det här fotot skrev jag emellertid inte ut. Det är ju mest en massa streck. Och bakdelen av en nalle förstås. Jag tror inte att fröken skulle se det fina i det. Fast det är hon, det är det. Hennes identitet. Hon är nästan aldrig stilla. Pilar bara förbi sådär, precis dagarna nu.

Klockan är strax efter 05, en mörk men ljummen söndagsmorgon, och jag följer andras instruktioner. Jag borde sova.