Om den sortens vardag som man inte gärna känns vid.
"Mamma, vad är en servante?
Han sitter på knä vid soffbordet och övar på skrivstil. Ställer fråga efter fråga. Jag släpper det jag håller på med; matlagningen, disken och den där lilla uppröjningen. Allt det där jag försöker göra samtidigt, för att bli klar så fort som möjligt. Hämtar ordboken, fastän jag vet precis vad det betyder, för jag vill att han ska öva på att slå upp ord. Höra vilka bokstäver han ska leta efter.
"Tjänsteflicka, piga" läser jag för honom när vi hittat rätt.
"Va?" Det är inga ord han känner igen.
"En sådan som passar upp på andra. Gör allt det där som måste göras, men som alla kanske inte vill, orkar eller hinner med. Som Lina i Emil i Lönneberga." försöker jag.
"Va?"
"En sådan som resten av den här familjen tror att jag är ibland." muttrar jag och släpper ned ordboken bredvid griffeltavlan.
Jag vet inte alls varför jag sade det. Kanske för att det har varit så varmt den här veckan - så varmt att barnen har fått värmeutslag på kroppen - och lite stressigt. Vi är allesammans lättretliga och trötta, fast det är ju ingen ursäkt. Min mamma brukade använda sig av det där martyr-kortet ibland och jag avskydde det. Dessutom är han helt fel person att häva ur sig något liknande till för han är faktiskt duktig på att hålla undan efter sig. Och hjälpsam. Hursomhelst svarar han bara "Jahaa". Det är solklart helt plöstligt.
Och jag inser att det kanske är dags för en liten omorganisering. Oftast gör jag saker själv, för då går det fortare och så blir det som jag vill. Emellanåt slänger jag ur mig något som snarast liknar en order, även om det inte är menat så. Barnen har nu fått delta i större utsträckning i det som jag annars ofta gör själv. Det känns lite 70-tal och tillsammans. Dessutom tar det betydligt längre tid och blir väldigt mycket mera kladdigt och blött. Men det går över förväntan, så länge jag bara kommer ihåg att det viktiga inte är att vi blir klara så fort som möjligt. Eller att det absolut måste vara så som jag vill.
7 kommentarer:
Åhhh, gissa om det känns igen!
Ha en underbar vecka
Kram
Vet precis... Ibland rinner det bara över, tyvärr blir det emellanåt fel person som får sig en skopa, men det kan inte hjälps...
Tack för dagens skratt ;) Skönt att höra att man inte är ensam =)
Det är sammalika här, dock mindre nu med dom här naglarna!! (nej, kortet gjorde jag innan ;))
Måste kapa dom lite..
Men vilken film är det du menar? Nu blev jag nyfiken!!
Kram kram =)
Självgjort är välgjort, men inte utan stånk och stön ibland. Jag tror du talar för de flesta mammor som känner att vi plockar och håller på mest hela tiden.
Kram på dig!
Stor igenkänningsfaktor ;)
Jag har plockat efter barnen som en toka och jag erkänner, ibland med inslag av en martyr. När vi gjorde en lista över vem som hjälper till med vad och vilken dag löste sig allt. Barnen tittar själva på listan och gör det de ska, perfekt. De ville nog hjälpa till hela tiden men det var jag som förstörde lusten.
Ha det bra i värmen (förmodar jag)!
Japp, vi är nog många som precis förstår hur du kände dig! Härom dagen lärde jag sonen att tvätta. Han är 12 år nu och jag tyckte det var dags. Tjejerna har varit så intresserade av att lära sig sy, men jag har sagt "en annan dag" eftersom det ju är jobbigt och tar tid att lära. Alla vill kunna, men det är jobbigt att plugga, öva, göra om samma sak om och om igen. Men nu har jag sytt med dem, flera gånger. Och de blir duktigare! Och så har jag sagt till familjen, att om fem år sådär, då ska jag inte behöva göra något här hemma! :-) Hoppas du inte känner dig som en piga idag. Kram!
Nämen, nu känner jag inte igen mig alls... hehe...
Svårt det där. Min tröst är att man lär så länge man lever...
Så bra att du skriver om det, man behöver bli påmind om att man har ett val, även om man inte alltid klarar att välja det beteende man skulle vilja...
Kram från en som börjar piggna till och domdera igen...
Skicka en kommentar