Dessa välkända miljöer. Gata upp och gata ner. Här har jag sprungit sedan barnsben och nu springer mina egna barn här. Jag kan fastna länge vid alldagliga miljöbilder. Jag tycker om att se hur platser förändras med åren. Jag tar en annan väg till dagis med stora killen än den jag gick som barn. Det har bara blivit så. Kanske vill jag låta mina barndomsminnen vara mina egna, inte låta historien upprepa sig utan istället skapa nya intryck, nya vägar, nya möten. Den här veckan har jag farit runt rätt mycket och blev påmind om alla dessa möten med människor som jag inte känner men ändå känner. Personalen på mataffären som hälsar igenkännande på mig när jag plockar frukt, killen på OKQ8 som är hej och du, hur mår barnen, när jag hämtar post, receptionisten, tandhygenisten och min tandläkare som känns som familjemedlemmar, de har ju hängt med länge, servar halva min släkts tänder och ser efter mina barn när jag ligger i tandläkarstolen. Alla dessa fina människor som är en del av min vardag. Som jag inte känner, men känner.
3 kommentarer:
Det låter helt underbart det du skriver. och visst är det så, man "känner" många. och ett hej och en glad min är så mycket värt under en vanlig "grå" dag. kram
Slutsats: De dagliga kontakterna med människorna i ens liv; familj, vänner, släkt och spärrvakten/kioskägaren/dagisfröken/bagaren/killen i filmaffären är otroligt viktiga!
Jag tycker det var kul att ni går en annan väg nu än den du var van vid som barn. Det får bli "Didriks" väg!
Jag tänkte precis härom dagen att nu när vi har bott här i åtta år känner jag mig hemma. Jag hejar på grannar och föräldrar på skolgården och gamla elever och... Den säkerheten tycker jag är skön och trygg. Jag är glad för din och dina barns skull!
Skicka en kommentar