vecka 24 - Ylva

Om att komma ur rutiner, stolthet och en plats att tänka på.

När vi först flyttade hit och barnens farmor kom på besök lade hon en bestämd hand på min axel och sade att jag måste svälja min stolthet. Att grannar kan vara ovärdeliga många gånger, men inte för dem som är alltför stolta för småprat. Jag anser mig väl mera blyg, diskret och tystlåten än stolt, men jag har ändå försökt att följa hennes råd. Ryktet säger att hon sade samma sak till en av öns mest välrenommerade tandläkare och han måtte ha lyssnat på henne för han har blivit makalöst konversabel de senaste åren. Det var därför som han - när han fann mig i väntrummet med en sval hand på min ömmande kind - genast började prata om il pensatore och vikten av tänka istället för mina tänder. När jag ömkligt förklarade att jag faktiskt hade tandvärk, log han bara utan minsta tillstymmelse av medlidande och fortsatte att prata. För hur kan en tand gå ifrån "riktigt välskött och fin" till "fullkomligt trasig" på mindre än ett halvår? Det är obegripligt, men uppenbarligen fullt möjligt. Jag antar att det var min tur nu helt enkelt. Fast jag fortsatte att tänka.

Eftersom måndagen helt försvann i ett väntrum, framför en tv som bara visade såpor och en en skärm där det flimrade förbi avskräckande bilder på misskötta tänder och information om Försäkringskassan, så blev det oreda bland rutinerna. Jag har inte tänkt på förr hur ordnat vi har det. Därför har jag handlat i middagshettan, samtidigt som båtfolket och fyllona. Jag har suttit framför datorn mitt i natten och tagit med barnen till stranden under sena eftermiddagar i regn eller sol. Ibland med en thermokasse full av frysvaror kvar i bilen. Och jag har klämt in simningen på udda tider när ingen annan är där. Utom en pensionerad badmästare som med ett ojordiskt tålamod lär en hyperaktiv pojke att simma.

Och efteråt suckar han och slår sig ned på en av startpallarna och börjar konversera. Tycker att det är synd att det är så lite folk. Jag sväljer min "stolthet" och svarar uppriktigt att äsch, det tycker jag är skönt för jag kan inte simma rakt och dessutom behöver jag tänka en stund. Han ler snett och säger att det borde jag kanske göra hemma. Att alla borde ha en plats hemma att sitta och tänka på. Sedan reser han sig mödosamt och vinkar hej då. Jag mumlar "kanske" och tittar ned på mina fötter som paddlar i vattnet. Och när jag kommer hem får jag höra om ett italienskt par som byggt om en gammal kyrka till ett vackert hem, men de har sparat en liten alkov med bara ett skrivbord och en stol i. Deras pensatore. En egen plats att tänka på. Själv sneglar på ett hörn i vårt sovrum där jag redan tänkt ställa ett litet skrivbord. Fast samtidigt. När får man egentligen sitta hemma och bara tänka? Det går ju bara i badrummet. När alla andra tror att man duschar onödigt länge, fastän man mest sitter på kanten eller toalocket och funderar.

Veckans bild föreställer Fufo. Eller snarare en/ett av fufona, eftersom det är det mycket kärvänliga smeknamnet (för ufo) som min dotter ger alla lite grönaktiga varelser. Och han har hittat sin egna plats att tänka på, även om inte jag har det. En gren på den lilla palmen utanför huset. En av de där underliga grenarna som plötsligt spretade ut när palmen "slog ut i blom". Där sitter han länge, varje dag, och han varken jagar eller sover så jag utgår ifrån att han funderar.