Om att inte låta sig tuktas. Och den här bilden är inte så dyster som den kanske ger sken av att vara.
Min sambo tjatar på mig med jämna mellanrum. Buskarna är nämligen för spretiga och jag har tagit det på mig att hålla efter dem. För får han bestämma så sågar han dem rakt av i midjehöjd. Att tukta - så väl växter som människor - är något av en dygd här. Inte vara för spretig. För yvig. För fritänkande. För mycket som man vill. Och inte för blommig. Och jag kan inte alltid med det. Jag låter helst buskarna blomma och barnen tycka och tänka som de vill. De flesta blommorna började emellertid se hängiga ut den här veckan, så nu har jag klippt ned dem. För ordningens skull. Det ser prydligt ut och alla är nöjda. Det underbara är att det redan både knoppas och slår ut igen. Som om de bara väntade på sin tur. Det kommer att vara spretigt och blomstrande alldeles strax igen. Alldeles otuktat.
5 kommentarer:
Härligt!
Men det är inte lätt när man har olika viljor och olika smak!
Det skulle vara så kul att få se din trädgård. Den vissna blomman ser ut som en Rudbeckia? Vacker bild! Jag gillar att fota vissna blomställningar, de är också vackra!
Och yvigt är bra :)
Kram
Ja ja, hellre buskarna än barnen i alla fall för att få alla nöjda...
Och så gott att du skriver att de redan slår ut igen... hihi...
Så roligt att ha dina inlägg att se fram emot varje vecka!!
Kram
Jag får lite rysningar när jag läser om att tuktas, tänker på när jag var liten och blev tuktad, jag var för intensiv för att låta vara otuktad tyckte mamma och mormor men jag var envis som en åsna och ganska otämjbar.
Ha en skön vecka
Kram
Själv är jag för allt som får gro och inte tuktas mer än nödvändigt, det finns så många andra som tuktar och ser till att man hamnar i jämna led och fack och inte sticker ut för mycket.
Men för husfridens skull kanske man får tukta lite lagom, speciellt om det gör så det nya får gro och det blir någon mycket bättre. Kram
Skicka en kommentar