Om (o)tur och att gå sönder.
Min faster brukar alltid skratta åt mig och säga att du har minsann tur du. Och visst är det så. Nästan alla jag möter är vänliga och hjälpsamma och jag har fått mycket till skänks. För att väga upp detta kommer emellanåt veckor där det mesta går åt fanders. Den här veckan har varit just precis en sådan vecka. Bilden är tagen vid frukostdags, måndag morgon. Och det var bokstavligen bara början. Till höjdpunkterna denna vecka hör - utöver en hel del trasigt porslin - en sjuk unge som plötsligt slutat sova om nätterna, ett annat barn som varit på toaletten, väntat med att spola och sedan råkat knuffa ned en tandkrämstub i sagda toalett, stora mängder utspilld och fastbränd muffinssmet på insidan av ugnsluckan, ett antal knäckta och otroligt rinniga ägg i kylen, flera hastigt inställda ärenden och sura mottaganden eftersom sambon lyckats åka i väg med alla fyra bilbarnstolarna och lämnat barnen med mig, liksom en fullkomligt trasig internetuppkoppling. Fast ändå. Det var ju tur att det var tallriken som gick sönder och inte barnet som skuttade runt omkring och dessutom fick jag ett stort paket med nya, vackert formade soppskålar med posten. Och barnet hade ju kunnat vara sjukare. Eller aldrig någonsin sovit om nätterna. Det finns sådana barn. Och tandkrämstuber har jag ju ett litet lager av så vad gör en mer eller mindre? Det var äckligt såklart, men jag har städat upp värre saker, det har jag. Att smeten rann ut i ugnen berodde ju på att jag lite överoptimistiskt givit mig på att simultanbaka muffins och scones och i slutändan blev det ganska mycket ändå. Äggen har jag däremot ingen förklaring på, fast det gick trots allt att rädda det mesta runt omkring. Inställda ärenden är ju en fullgod ursäkt att göra någonting betydligt roligare och någon lyckades få ordning på uppkopplingen under natten till idag. Tre dagar är inte så illa, iallafall inte med lokala, lätt flegmatiska mått mätt. Det kunde ha tagit betydligt mer tid. Men så. Det första som mötte oss när vi fick igång datorn igen var ett medelande om förlusten av ett mycket litet barn. En efterlängtad liten flicka som skulle ha fötts ganska snart och som inte finns mer. Bara så där. Det är så fruktansvärt grymt och ledsamt och det brister. Jag kan inte finna något som helst positivt eller tursamt i det. Ingenting utöver sorg och naturligtvis en viss skam över att jag låter mina vardagliga motgångar få ta så mycket onödig plats. Man tänker alltid så. Sedan. Och jag känner mig gråtfärdig och matt, så ledsen för deras skull. Den här veckan känns trasig. På vitt skilda vis såklart, men ofrånkomligen. Trasig. En liten aning för mycket gick sönder och jag önskar alla en bra nästa vecka. Jag har slängt veckans alla skärvor, men kanske skulle jag ha gjort så
här istället? Något mera positivt.
