vecka 9 - Diana

Flera dagar i rad den här veckan har jag väckts mitt i natten av en desprat röst som ropar på mig. "Mamma, blod. Mamma kom". Varför han alltid ropar på just mig vet jag inte riktigt. Kanske beror det på att ropar han på sin pappa mitt i natten får han sällan något svar. Hans pappa kan sova sig igenom vad som helst. Det verkar som om det är inbyggt i mammor att aldrig hamna i djup sömn. Eller att vi helt enkelt faktiskt sover djupt men har en radar som reagerar på våra barns röster så att vi vaknar på sekunden. Ropar tillbaka att jag är på väg. Det tar sin tid att komma upp ur sängen med den stora tunga magen. Väl inne i hans rum haglar direktiven. Hämta papper. Fort. Blod på nallen. Akta Nuno. Blod på trasan. Torka. Tvätta händerna. Lägga nallen i tvättmaskinen. Byta lakan. Samtidigt som jag försöker få honom att lugna ner sig för ju mer upprörd han är desto mer rinner det. Näsblodet. Det här är vardag för oss under vinterhalvåret. Hans nässlemhinnor blir torra och spricker med jämna mellanrum, och alltid på natten, den här årstiden. Oftare när en förkylning ligger i kroppen som aldrig riktigt bryter ut. Han blöder näsblod istället för att bli sjuk. Och jag hämtar papper, torkar i ansiktet, på händer, på kläder. Gör små papperstussar att stoppa in i näsborrarna. Slänger in nedblodade sängkläder i tvättmaskinen, bäddar nytt. Byter tussarna tills de inte längre blir genomfärgade. Han somnar in igen, mumlar att jag måste gå ut nu och jag vaggar tillbaka in till min säng.

vecka 9 - Ylva

Om Kära Dagbok.

Jag började föra dagbok ungefär samtidigt som jag lärde mig skriva. Någon gång kring arton slutade jag fylla i datum, för jag hade läst Andarnas hus och trodde att man lättare kunde se sammanhanget mellan händelserna om man struntade i tiden. Så här i efterhand vet jag att det var första steget mot att sluta. För snart tre år sedan slutade jag helt. Vid den tidpunkten skrev jag bara när jag var ledsen eller arg och jag tyckte inte alls om den person jag blev i boken. Dessutom kändes det inte som rätt uttryck, med bara ord. Men så i julas hittade jag en tom anteckningsbok som jag fått för att fortsätta, då för tre år sedan, och plötsligt kändes det rätt att börja igen. Fast på ett annat sätt. Mera postivt, mindre vimsigt. Jag struntar inte i tiden, men har ändå börjat se sammanhanget. Just nu är det bara text, men så småningom kommer det nog att bli mer. Och det har blivit en vardagsrutin. Särskilt denna vecka för vardagen har varit så särskilt vardaglig, fastän saker och ting ännu inte är tillbaka i det vanliga. Det har i allafall varit mer disk, ytterligare tvätt och strykning, fler inköp, längre listor, noggrannare planering och extra mycket syskongräl. Det blir alltid så veckan innan mina föräldrar kommer på besök och det känns skönt att ha det dokumenterat, i ett tydligt sammanhang att se.

När det här inlägget syns är vi redan i ett annat hus, längre söder ut, och jag har lovat dyrt och heligt att inte ta med mig någon dator. Kameran däremot följer självklart med och nästa veckas bild kommer såklart att tas. Huruvida den faktiskt dyker upp om en vecka eller tisdagen den 10:e vet jag inte just nu, men den kommer!