Om det de gör när jag inte är där. Och att vänja sig.
Jag var inte alls förberedd. Eller jo, jag hade ju allt på listorna under kontroll, men känslomässigt hade jag nog inte förberett mig egentligen. Jag tycker ju om att se dem växa, bli mer självständiga, så jag var mest entusiastisk. Men helt plötsligt går sonen i ettan och det är inte alls lika mysigt och delaktigt som det var i förskolan. Det är på riktigt och stort och jag har ingen aning om vad de har för sig egentligen. Lika plötsligt och faktiskt helt oväntat fick dottern en plats på förskolan, fast en annan. Inte samma som han gick i. Den är också stor och full av asfalt och personal jag aldrig sett förr. Och jag vet inte vad hon har för sig om dagarna heller. Jag får korta rapporter från fröken om att hon är nyfiken och ställer frågor, är duktig för att bara vara 2,5. Det är allt. Och det är klart att det är bra! De hittar nya kompisar och får lära sig saker som jag kanske inte kunnat lära ut lika bra. Har roligt, hoppas jag. Dessutom inser jag hur otroligt mycket mer effektiv och fullständigt obegränsad man är utan barns ständiga närvaro. Det känns bara så konstigt. Lite tomt. Och jag har hela tiden en vag känsla av att jag har glömt något. Eller snarare någon. Det är första gången på närmare 6 år som jag är ensam en stund och jag är ovan. Dessutom har jag om och om igen snubblat över en liten ask med en mjölktand i. Den har legat under sonens huvudkudde och i bland sagoböckerna. Inne i badrummet och bredvid datorn. I köket och bakom kuddarna i soffan. Han vill absolut inte att någon tandfe ska komma och ta den ifrån honom så den måste hållas under uppsikt i så stor utsträckning som möjligt. Varenda gång jag ser den slås jag av tanken att jag måste vänja mig nu. Att det är så här det kommer att vara i fortsättningen. För han tappade den ju i skolan, inte hemma. Så de kommer att komma hem från skolan och kanske visa och berätta. Kanske, om de har lust alltså. Och kan sätta ord på det. Samtidigt är jag tacksam. Jag har sett dem båda lära sig och uppleva allt det som barn gör fram till 3-årsåldern ungefär och det är egentligen mycket. Rätt länge, om man tänker efter.
Jag ska bara vänja mig.
2 kommentarer:
Å du så fint skrivet. Det känns i mitt mammahjärta också... Det är de där övergångarna som man ska gå igenom (där har vi förändringen igen) och de känns...
Min son började gymnasiet nu och visst fanns den där igen, den där känslan... och jag hoppades så att lusten att berätta skulle finnas... (det gjorde den!)
Kram till ett mammahjärta från ett annat!
Du skriver och beskriver så bra.
Jag har varit hemma länge med mina barn, allt för länge enligt vissa men jag älskar att vara nära, att vara närvarande, att få leka och busa och prata och skratta och gråta med mina barn. Nu är de stora (yngsta går i sjuan) men ändå, vi har ett otroligt nära förhållande till varandra som inget i världen kan bryta och jag tror att det är för att jag har behållt dem hos mig så länge och inte lämnat bort dem till andra.
Du har gett det finaste man kan ge till sina barn och det är en bra grund att stå på och även om det känns som om du har ett hål i ditt hjärta just nu så vänjer du dig nog sakta vid att plötsligt ha tid till dig själv.
Ha det bäst
Kram
Skicka en kommentar