Om sådant som sker mitt framför ens näsa. Egentligen. Om man bara ser det.
Barnen har två små omhuldade burkar med en lupp på. Sådana som man kan fånga riktigt små djur i och sedan ägna mycken tid åt att studera dem genom förstoringsglaset. Förra lördagen, när vi var i grannens trädgårdsland för att plocka körsbär och bigaråer, fångade sonen en märklig mörkgrå sak med orange fläckar på. Vi bläddrade bland insekterna i boken utan att alls hitta något som ens påminde om den. Sedan for vi till stan ett tag och visst var det oansvarigt av mig. Visst borde jag ha sett efter att han verligen släppte ut djuret igen, men jag glömde faktiskt bort det. För det gjorde han såklart inte. Och vi väntade oss att hitta ett mycket litet djurlik i burken när vi kom ut i skärgården igen. Fast till barnens stora lycka och min enorma lättnad fann vi ett högst levande litet djur, förvisso i sällskap av en sällsynt ihopskrynklad präskrage, men i allafall. En alldeles ny och vildsint sjuprickig nyckelpiga och ett torrt skal från en puppa. Och mycket riktigt fanns där en liten detaljerad teckning av det vi trodde var en märklig insekt - men som uppenbarligen var en nyckelpigelarv - bredvid nyckelpigan i faunan.
Så vi har lärt oss något nytt. Allesammans, för jag hade aldrig funderat över hur nyckelpigor såg ut innan de blev just nyckelpigor. Fast det var nära att vi aldrig ens såg det.
Sonen har släppt ut den nu iallafall. Bland rosenbuskarna som klättrar utmed husväggen. Och burken är tom, men han hittar nog något nytt snart.
