Om att stanna kvar i tanken. Och den smått brutala återkomsten till den planerade vardagen.
Det första hon sade när hon mötte oss på flygplatsen var att ovädret väntade oss. Hon hade bett till Saint Joseph - åtminstone tror jag att det var han, men att hålla ordning bland helgonen har aldrig varit min starka sida så jag kan ha kommit ihåg alldeles fel - att det skulle vänta tills vi hade landat iallafall. Han måtte i vilket fall som helst ha lyssnat på henne för det var inte förrän tryggt hemma som åskan och regnet bröt ut. Efterdyningarna av en orkan ute till havs. Det andra hon sade var att hon knappt känt igen mig eftersom jag klippt av håret. Och det tredje, det tredje var att hon undrade om vi lämnat Sverige med tunga hjärtan. Då började sonen hulka för jag vet inte vilken gång i ordningen sedan vi satte oss i stockholmstaxin strax innan klockan fem på morgonen. Jag log beklämt och svarade att "ja, kanske".
I de ögonblicken är det så svårt. Svårt att veta om vi gör rätt. Han säger att han saknar mormor och morfar, att han tycker så mycket om Sverige och att det är där han vill gå i skolan. Inte här. Absolut inte här. Och han är fruktansvärt arg på mig. Tycker att det är mitt fel att vi inte stannar kvar. Och det är det ju på sätt och vis. Vi har bestämt det. Över hans huvud. Samtidigt vet jag att han trivs här med, när han vant sig igen. Att han mer än trivs faktiskt. Och jag vill säga att jag också tycker om att leva där och inte skulle ha något emot att flytta tillbaka. Om det bara inte vore för att pappa inte kunde följa med. Inte nu iallafall. Fast jag kan inte riktigt säga det, för då kommer han att rikta ilskan mot sin pappa istället. Det låter konstigt kanske, men det är bättre att han är arg på mig för hur ilsken han än är så vet jag tvivelslöst att han älskar mig. Hans pappa är så mycket känsligare, mera lättstött, ur den aspekten.
Annars skulle man ju ha kunnat tro att vi inte hade haft tid att tänka på saken, för veckan har ganska varit hektiskt. Först förberedelser inför resan, sedan vuxenvardagen och slutligen skolstart. Vi har handlat varenda liten pryl som stod på förstaklassarnas lista; pennor, pennfodral, klsiter, matlåda, block, gympakläder, skoluniformer, böcker. Alla dessa böcker som måste plastas in. Allting som måste märkas med namn. Första tappade tanden som han kom hem med i fickan. Som vi missade, för att han var i skolan just då. Och sedan erbjöds dottern helt oväntat och kanske lite för tidigt en plats på förskolan. Den listan var inte kortare den. Men Sverige är som sagt kvar i tanken en liten stund till.
Bilden föreställer gatan vi bor på i Stockholm. Inte min barndoms gata, men väl mina föräldrars gata. Och den är tagen bara några timmar innan vi åkte.
