Om båtliv. Och mycket snack och påbörjad verkstad.
Min dotter sjunger högt och tydligt. Hon låter som Tjorven, rymmer som Skrållan och sjunger "nu så kommer båten!" varenda gång hon ser en Waxholmsbåt glida förbi. Och så har hon bläddrat båttidningarna sönder och samman. Så mormor köpte en liten båt åt barnen. Att ha nere i sjön eller i plaskpoolen. Det är bara det att den kapsejsar konstant, eftersom den har ingen köl att tala om. Och vi retas lite för det. Det står nämligen en riktig segelbåt uppallrad nere på klipporna. En segelbåt utan köl. Den lossnade under en höststorm och ingen har orkat försöka fiska upp den från botten. Masten föll av den med, men den ligger på gräsmattan sedan en tid tillbaka. Utöver den har vi ytterligare tre segelbåtar på land. En bedagad, men mycket vacker j10:a som vi lyfte upp från havsbotten och som ingen har hunnit rusta under de senaste åren. En optimist som barnen är för små för och vi på tok för stora för. Och så Näckens gamla båt.
Jag vet inte vad han hette egentligen, men han hyrde en liten stuga på andra sidan udden och har så länge jag minns alltid gått under namnet Näcken. För varje vår släpade han fram sin lilla segelbåt, gav sig ut på dagslånga turer. Naken. Alltid naken. Och fortsatte så långt in på höstkanten. Men så gick han och dog och kvar blev båten. Någon skänkte den till oss och pappa kunde inte säga nej. Fast han rör den inte. Av viss vidskeplighet förstås. Man vill ju inte gå och dö. Men också för att det kändes som om den behövdes skubbas så dant. Få bort Näcken. Eller nakenheten kanske. Och den har såklart börjat förfalla. Den här veckan har sambon börjat skrapa den. Han lagar bommen och städar ur den. Och barnen sjunger.
Snart kanske jag får ta en bild på den nyfernissade och blanka bommen. Det är bland det vackraste som finns.
